Resebrev från Grekland 2006

 

© Text & bild: Roger Nilson

Kreta en vecka i juni 2006

Det pirrade i magen när jag steg ombord på planet på Kungsängens flygplats i Norrköping. Tänk, min första charterresa på 28 år. Jag reste dessutom ensam. Jag hade bokat hotell Seagull i Agia Marina. Det skulle visa sig vara ett ganska bra val. Hotellet var mycket rent och fräscht. Ett stort och fint rum alldeles för mig själv. Uppe på hotellets tak fanns en bar/cafeteria med en härlig utsikt.

Där satt jag den första sena kvällen, i 27 gradig värme och såg solen gå ned över Medelhavet. Då kommer bartendern fram till mig och ställer ned ett glas ouzo på mitt lilla bord. Han säger "on the house" och ler. Jag var på sekunden när att säga "yes i know, do you think i´m blind" men klämde ur mig ett förvånat "thank you".

Dag nr. 1 (fredag) gick åt att utforska omgivningen. Efter en frukost "on the house" tittade jag på termometern i baren. 36 grader i skuggan. Wow. Av med tröjan, på med kepsen och ut på byn. Jag höll genast på att bli överkörd av en motorcykel som vrålade förbi i minst 90 knyck. På den satt en skrattande förare utan hjälm. Bakom honom satt en kvinna utan hjälm och höll två spädbarn i famnen!?! Efter ca. 20 minuters spankulerande mellan souvenirbutiker som dignade av vykort, meloner, färgglada badlakan och solkrämer så började jag förstå varför nästan alla jag mötte hade en plastflaska med blå kork i handen. Vatten! Jag har aldrig svettats så i mitt liv. Jag kände mig som ett durkslag. När kvällen kom låg 7 tomma vattenflaskor i soppåsen på rummet.

På lördagen tog jag bussen in till Chania. Nu skulle jag äntligen få se det som jag läst om i min E-guide från Kalimera. Väl nere vid hamnen tittade jag efter den gula ubåten men den var borta. När klockan var framåt 10.00 såg jag en digital termometer i ett skyltfönster, den visade 40!! grader i skuggan. Nu ville jag se saluhallen. Jag älskar saluhallar. Väl inne stegade jag fram till en liten bar och beställde en stor KALL öl. Svosch, så var den borta och jag kände mig som ett durkslag igen. När jag väl lämnade saluhallen hade jag blivit pådyvlad en liten flaska ouzo, kryddor, tvättsvamp och ett läderbälte som det stod Armani på. Tänka sig. Originellt va?

Sedan skulle man ju ta sig hem. Vid bussterminalen köpte jag biljett och kom i samspråk med ett polskt par som också skulle till Agia Marina. Vi hade fått veta av biljettflickan att 5 minuter innan avgång skulle det sägas i högtalarna vilken buss det blir. 2 minuter innan avgång stegar en välgödd man med fimp i mungipan in i en liten träkiosk, sliter till sig en mikrofon och gormar som en kulspruta något på grekiska. Sedan följer förmodligen samma meddelande på engelska, fast det låter också som grekiska. Det polska paret och jag lyckas enas om det var nog siffran "five" vi hörde. Vi rusar som illrar runt alla bussar och kommer svettstänkande till slut på rätt buss. Vi sätter oss stånkande i bussen och den polske mannen klappar mig på axeln och säger "we did it", som om vi vandrat genom Amazonas med gipsade ben.

På kvällen testade jag en taverna som låg ett par hundra meter upp från hotellet. Jag tror den hette Asteri. Fantastisk moussaka. Bakad och serverad i lerkrus som det ska vara. Na na nam nam.


På söndagsmorgonen tog jag vattenflaskan, satte på mig stråhatten och knallade iväg till resebyråns platskontor. Nu skulle här hyras scooter. Reseledaren ringde Lion som är en bra och seriös hyrfirma och jag fick veta att jag kunde gå hem till hotellet så skulle scootern levereras dit om 20 minuter. Fantasiskt, vilken service. Visst kom scootern och jag kunde ge mig ut på egen hand. Såå kul. Bekväm och lättkörd tycktes det gula krutpaketet inte sluta accelerera ens vid 80 km./tim.

Jag körde genom Platanias och förvånades över hur mycket bambu det växer på Kreta. Efter en stund kom jag till Maleme där den tyska krigskyrkogården ligger. Efter en slingrande väg upp genom olivlundar var jag framme. Där står ett tyskt par och beundrar utsikten ned och ut över havet. "Ser schön" hör jag kvinnan säga och med ett leende tänker jag på Karlsson i Hemsöborna: "jodå, man ser sjön".

Jag forsar vidare med min gula geting och når Kolimbari (eller Kolimvari eller Kolymbari). Varför i hundan ska alla platser ha olika stavning beroende på vilken skylt eller karta man råkar se.Här ska man väl besöka klostret. Men tji fick jag. Överkorsade kameror och cigaretter har man ju sett på skyltar men nu var det första gången jag såg en skylt med ett par överkorsade shorts. Jo men. Jag gasar vidare och hemåt. Väl vid hotellet går jag upp på taket och får ett svalkande glas juice. Jag tittar på "temprametern" i skuggan över bardisken. 40 grader!!!

När jag en stund senare vaknar till efter min slummer på rummet och går fram till spegeln, får jag se min favoriträtt: nykokt hummer! Mina armar såg ut så, fast med fingrar. Mina knän likaså (utan fingrar). Oj oj, solkräm, solkräm. Mitt hojande slutar framåt 22.00 då den fantastiskt serviceinriktade mannen från Lion kommer till mitt hotell för att hämta scootern. Trots frenetiskt gasande hela dagen så lyckades jag inte köra upp mer än halv tank. Enligt avtalet ska scootern lämnas tillbaka med full tank men mannen kollar tankmätaren och säger "no money" och trycker min hand. Jag fattar "nada", hasar upp till mitt rum, dråsar i säng och somnar tvärt med mina nykokta humrar.

Måndagen skulle bjuda på en härlig utflykt. 1 timmes bussresa till Kisamos och där ombord på en båt. Jag skulle ut på havet till Gramvousa och Balos lagoon. Jag hade köpt simglasögon och undervattenskamera i taxfreen, laddat med blåkorksflaska och snus. Blå himmel och blått hav. Vi passerar en stor grotta där, enligt guiden, Medelhavets första pirater höll till. Pampigt.

Så kommer vi fram till Gramvousa. En vacker lagun med turkost vatten. Uppe på det 137 meter höga berget tronar det gamla Venetianska slottet. Det tar ca. 15 min. att vandra upp, vilket jag hade gjort om det inte varit 36 grader varmt. Jag nöjer mig med att stanna här nere och ber en man från Österrike ta en bild med min kamera till "Kalimera was here".

Efter en stund börjar det att dofta grillat i hela lagunen. Jam jam. Vi knallar ombord och där står en besättningsman och grillar souvlaki på akterdäck. Under det att folk smaskar i sig souvlaki, grekisk sallad och tzatziki så det stänker, stävar båten mot Balos lagoon en kvart längre bort.Den stora båten kan inte gå ända in till stranden så vi blir ilandsatta med småbåtar. En gudomlig lagun med kristallklart vatten. Här åker simglasögonen och undervattenskameran fram. Jag försöker dyka ned för att ta bilder men med badbrallan full med luft flyter jag som en ballong. Medan jag ligger där med näsan nedåt och guppar som en kork, känner jag hur någon knackar mig på axeln.

Där står det polska paret från Chania-bussen i lördags. Jasså säger jag på engelska, ni kom också med på den här utfärden. "Yes we did it" svarar han och sträcker på sig. Aha, tänker jag, en Amazonasvandring till med gipsade ben.

Efter ett par timmar går färden mot hamnen i Kisamos. Alla ombord är märkbart trötta för det är nästan helt tyst ombord, förutom en liten grupp kedjerökande och skränande danskar med bordet fullt av tomma ölflaskor.

Tisdagen förflyter lugnt promenerande in till Platanias för en titt på tvättsvampar, kryddor, färgglada badlakan och läderbälten som det står Armani på!?! Idag blåser det mycket kraftigt och vågorna är jättestora. Det fladdrar röda flaggor längs hela stranden. Det är ändå en härlig känsla att gå barfota på stranden och beskåda naturkrafterna. I en gränd längre upp i byn står en gammal krum gumma och slaskar vit färg på ett träd med en stor kvast. En lite märklig syn även om jag visste varför.

 

Sista dagen, onsdag var vikt för ännu en dagsutflykt. Nu skulle jag få se det omtalade Elafonissi, Kretas "Maldiverna". Bussfärden dit skulle ta ca. 2 tim. Okay det kan man väl ta tänkte jag. Så hade jag inte tänkt om jag hade vetat vilken skräckfärd som väntade.

Färden gick över bergen på små slingrande delvis fallfärdiga sk. vägar. Ibland såstupade det 700 meter rakt ned 1 decimeter från bussen. Det enda som skiljde ossfrån tomma intet var en smulig och trasig gruskant som man inte kunde se ens omman tryckte näsan mot bussfönstret.Kreta har endast 2 tunnlar. Den ena ser ni på bilden. Den skulle vi igenom!?!? Jag skulle nog överväga detta även om jag körde scooter med risk att skrapa ihjälmen på båda sidor. Men vår grekiske hjälte gav inte upp. Han var tvungen attvika in backspeglarna för att ta sig in i tunneln. Väl inne i tunneln så hänger han med halva huvudet ut genom fönstret och gormar och skriker. Jag tror han svär för han är illröd iansiktet och varje mening börjar med mal… ja ni förstår. Jag knackar vår norska guide på axeln och frågar vad han svär åt. Lamporna på tunnelväggen, får jag till svar. Visst visst, så klart tänkte jag… det borde jag väl ha förstått. Hm.

Vi stannar till 20 minuter i en liten bergsby, där en tavernaägare klår var och en av oss på 90 spänn för en liten flaska juice och en kopp snabbkaffe. Nå vi kommer till slut fram till Elafonissi. Jag måste medge att det gjorde gott och väl skäl för smeknamnet "Maldiverna".

En paradisisk plats verkligen. Men jag undrar snart varför det är så få som badar. En meter ut i vattnet skriker en norsk kvinna till sin kompis och jag får svaret. DRIIITKALLT ! Klarblå himmel och solen tar så det knakar. Här är nog risken för solsting, som är den lindrigare formen, inte så vanlig. Här är det nog snarare "solknak", som är den tyngre formen, man kan drabbas av. Hatt på, vatten in och gå sakta. Efter några timmar bär det av hemåt. Den norska guiden berättar att vi kommer att ta en annan väg hem. Jag ser mig omkring i bussen och ser bara tacksamma leenden. Jag ska inte trötta er med en beskrivning av den vägen men jag kan sammanfatta intrycken så här: Vägen hit var rena E4:an om man jämför. En och annan förstår.

Färgen i ansiktet från solknaket i Elafonissi hade förbytts till en svagt grå-grön nyans när jag tacksamt vacklade av bussen i Agia Marina framåt kvällen. Upp på rummet, dusch och sedan ryggläge i en timme. Nu knackar magen på och påminner att den bara fått vätska under dagen. Dags att söka upp en taverna. Det fick bli Lottos nere på hörnet. Lite av en favorit faktiskt. Jag kände för att testa en stenugnsbakad pizza. Så fick det bli. Inga konserverade burksvampinjoner här inte. Den smakade ljuvligt. En stor Mythos därtill och man var på banan igen.

Det här var min sista kväll här. Jag satt och började känna mig lite vemodig. Jag kisade bort mot den lilla butiken där den gamla farbrorn brukade ge mig gratis apelsiner varje gång jag handlade. Nä, man kanske skulle ta en sista promenad i den mjuka sanden nere på Gorgona Beach. Jag skulle precis resa mig när den vänlige servitören kommer och ställer ned ett fat och glas på mitt bord. Livet e´bra gött ibland, eller hur.

Torsdag kl. 10.00 sitter jag med mina väskor utanför bensinmacken för att bli hämtad. Bussen startar mot flygplatsen utanför Chania. Det var en något yngre och mer vildsint chaufför än den till Elafonissi. När bussen sakta klättrar uppför berget vid Soudabukten så ringer hans mobiltelefon. Han svär högljutt och plockar fram en telefon till. Jag tänker stilla, att det vore bra om du höll i ratten istället gubbe lilla.

Medan han baxar jättebussen uppför berget så sitter han och lägger över telefonnummer från den ena mobilen till den andra och växlar MED BENET! Tur att jag hade Elafonissiresan i bagaget, annars hade jag svimmat på mig. Kaoset i värmen på flygplatsen ska jag bespara er. Flyget startade punktligt och vi var på väg hem. När jag lite senare sneglar ned i min stolgrannes vidbrända flygmat så var det nog en bra idé att låta barmannen på hotelltaket göra en smaskig macka till mig, "On the house".

Roger Nilson
Söderköping

 

Kreta på Kalimera »
Fler resebrev från 2006 »






HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera