|
Nu måste jag få berätta lite om Ellafonissi.
Året 1985 bodde jag och Britt, min sista fru hos papa Giorgos och
mama Futula i Agia Marina.
Den byn var inte stor då.
En vän vi träffade här tipsade oss om paradiset på
ön, Ellafonissi.
Vi hyrde en skruttig gammal jeep som hade sett sina bästa dagar och
fick en karta.
Upp i bergen och försöka hitta rätt.
Britt tittade ner några gånger sedan gjorde hon korstecknet
och gav upp.
Mycket svårt att hitta dit då det enligt kartan inte fanns
någon väg fram.
Efter många återvändsgränder såg någon
av oss en liten pappskylt på grekiska där det stod Ellafonissi,
tvärs igenom en olivodling var det två hjulspår.
Vi hade ändå svårt att hitta fram.
Till slut hittade vi en taverna bestående av en liten betongkloss
och kanske sex bord.
Frågade om Elafonissi.
Mannen pekade och viftade, det slutade med att vi gick upp på taket,
och då såg jag stället.
Vi tog bilen och började köra ner till stranden.
Det tog mycket snabbt slut, regnet hade spolat av den lilla "vägen".
Parkerade ute i bushen och började promenera.
Vatten, kaffe och en lätt sallad var vår proviant.
Hittade paradiset, inte en turist.
Vi var själva nästan hela dagen.
Det kom ett ungt par på cyklar lite senare på eftermiddagen.
Allt var orört och oförstört, hade världens bästa
dag.
Små krabbor sprang omkring på stranden och provade nya skal.
På hemvägen stannade vi vid betongbunkern och hade en perfekt
middag.
Ägaren kom och satte sig vid vårt bord och pratade.
Hemfärden var lite otäck i mörkret, men det gick bra.
12 år senare 1997 ville våra barn se stället vi hade
pratat så mycket om.
De har även sett bilder, men ville se i verkligheten.
Vi hyrde en ny jeep, fullt modern med A/C och alla finesser och jag tror
inte Britt var lika rädd den här gången.
Nu var det helt plötsligt asfalt när man kommer ner till flodbädden
och bred fin väg.
Jag började ana oråd och väl framme guidad av skyltar
får jag en chock.
Hotell på vägen ner och stranden nerlusad av solstolar och
cantinas.
Allt var spolierat och förstört och kostade pengar.
Ungarna sa att så här ser det inte ut på dina bilder
pappa.
Betongbunkern var en restaurang med massor av bord.
Vi badade i alla fall, men åt ingenting, för det här stöder
jag inte.
Barnen tyckte i alla fall det var mysigt att bada där, när man
kan gå mellan öarna.
Vi testade den "nya" restaurangen på hemvägen.
Ingen höjdare direkt.
Pratade lite med ägaren och berättade att vi var där -85,
och frågade vad som hänt.
Han berättade då att tour-operators hade börjat bussa
dit folk som en oförglömlig utflykt, och då var det väl
någon som insåg att det fanns pengar att tjäna.
Nu har de visst rensat om ryktet jag hör är rätt.
Vid knapparna Ulf Wiman (ulfwiman)
|
|
|