Resebrev från Grekland

© Text & bild: RJ

MÅNEN LYSER BLEK……………

"Månen lyser blek över havet. Det är nästan fullmåne. Försiktigt rör sig de tre små gummibåtarna fram över havet. De har inga starka motorer så motorljudet hörs nätt och jämt i vågbruset. Vinden är inte hård, kanske 4-5 m/sek. Sakta men säkert närmar sig båtarna sitt mål. Ombord på varje båt är det 24 personer, de flesta är män i 30-35års ålder, men också familjer med barn. Det minsta barnet är knappt 5 månader. Alla sitter tysta, förväntansfulla, rädda, nyfikna, allt beroende på vilken ålder man har. Barnen förstår inte varför man måste åka på natten och varför de måste vara tysta. Det är ju så kul att få resa bort. I synnerhet nu när man för första gången får åka utomlands.

Nu ser man tydligt konturerna av resmålet, ön i Grekland. Den ligger ju bara 7km från Turkiska fastlandet. Tänk nu är vi snart framme i frihetens land, Grekland.

Just som man börjar hur vågorna bryts mot öns strand riktas ett starkt ljus rätt mot båtarna. Kustbevakningen. Obönhörligen spelar bevakningsbåtarna med sina starka strålkastare över gummibåtarna. De äldre ombord hukar sig ner och får något skrämt i blicken. Barnen tycker det är jättebra att någon kommer och lyser vägen för dem, så att de hittar fram till stranden. Kustbevakningen följer dem tätt i hälarna och ser till att de välbehållna kommer in till land.

På stranden väntar polisen. En ensam ung polisman. Ingen polisbil med blåljus väntar. Bara den unge polismannen, på en EU-moppe. Han ser lite undrande på dem.

Så ljuder hans hårda befälsröst i den stilla natten. "Uppställning på ett led, fyra om fyra." Är kommandot. Efter lite krångel att komma ur gummibåtarna samlas man på stranden, ställer upp sig enligt kommandot samtidigt som man försöker få med sig så många av de plastpåsar och säckar som man haft med sig i båten. På nytt hörd polismannens kommando. Denna gång;
"Följ vägen rakt fram över bergen och samlas sedan nere i hamnen på andra sidan." Alla börjar sakta röra sig framåt på den lilla grusvägen."



Jag möter dem strax efter krönet. De har nu vandrat i 40 minuter mot det som de tror är frihet och framtid. Man kan skönja ett visst tvivel i de vuxnas ögon. Barnen däremot hoppar och skuttar bekymmerslösa omkring. Leker och skojar med varandra. De kanske inte talar samma språk, men på barns vis är språket inget oöverstigligt hinder, lek och gester räcker. Att de är smutsiga, våta, hungriga och lite trötta märks inte. Sist i gruppen kommer familjen med det minsta barnet och dess storebror. Mamman ser mycket trött ut. Det är säkert tungt att bära den lilla så pappan tar över då och då.

En av de unga kvinnorna sätter sig på en sten vid vägkanten för att vila. Hon är höggradigt gravid och blir säkert fort trött. De flesta kvinnor har fotsida kläder och bär slöjor. Solen står högt på en klar himmel och värmen är tryckande.

Efter nästan en timma kommer de fram till hamnen och färjepiren. De beordras att sätta sig ned på marken. Polisen har nu fått förstärkning av mannar från kustbevakningen. Efter en stund beordras alla ställa sig på ett led och antingen ensam, om man är det, eller familjevis komma fram till polismannen och identifiera sig.

Solen lyser fortfarande från en klarblå himmel och temperaturen närmar sig 33 grader. Ingen skugga, ingen mat eller dryck erbjuds dem. Efter några timmar är identifieringen klar. Afghanistanier uppmanas att samlas på i en grupp och Irakier i en annan. Gruppen från Afghanistan är störst. Nu vidtar en lång väntan. Ingen får avvika från hamnpiren. Polisen kör runt grupperna med sin EU-moppe för att hålla ihop dem. Det är inte utan att man får déjàvu av bilder från Tyskland på 1940-talet. Det är nästan så att man får kalla kårar över ryggen.

Efter en stund öppnas en vattenpost på piren. Flyktingarna får där sötvatten att dricka, möjlighet att tvätta barnen och men även sina saltmättade kläder. Polisen släpper lite på kontrollen. Kvinnorna, många i fotsida kläder och slöja, kan däremot inte ta av sig några kläder för att skölja. Det finns heller ingen tillgång till toalett. Man får smyga ner mot vattnet utanför piren och upp bland buskar ovanför för att uträtta sina behov.

Timmarna går. Vi turister ser hela tiden flyktinggruppen vart vi än går. Detta är den enda byn på ön som har turister. Där finns ett par tavernor och ett fåtal rumsuthyrare. Öns lilla badstrand ligger också inne i bukten där hamnen finns. Man kan inte undvika att se gruppen.

Stämningen är tryckt. Öbefolkningen känner med flyktingarna, men ser också att deras enda inkomst, turisterna, lämnar ön. Samma situation upprepas vecka efter vecka. Hundratals båtflyktingar skeppas av människosmugglare till den lilla ön. Situationen kommer att bli ohållbar för öbefolkningen.

Vi turister, ett tiotal, som finns på ön lider med alla parter. Den sköna, soliga, mysiga vistelsen på ön överskuggas av händelsen. Flera av oss beslutar att lämna ön tidigare än planerat.

På kvällen sitter flyktingarna kvar på hamnpiren. Det har nu gått 12 timmar sen de kom till ön. Någon mat finns inte att få. Öns enda lilla servicebutik har inte varor tillräckligt. Något bageri finns inte på ön. Alla basvaror kommer med färjan varannan dag.

Att som turist sitta på tavernan 50 meter från flyktingarna och äta den goda grekiska maten är absolut ingen njutning. De flesta äter snabbt och skyndar tillbaka till sina rum.

Natten sänker sig och vi undrar vad som kommer att ske nu. Ett lätt regn börjar falla. Nu klarar polis och kustbevakningspersonalen inte av situationen längre. Man har tillkallat hjälp från den lilla militärförläggning som ligger i byn. Där finns endast ett fåtal militärer. Polisen beordrar flyktingarna att marschera upp till en av de militära förrådsbyggnaderna.

I den och under garagetaket får de regnskydd och kan vila under natten.

Nästa förmiddag är de åter nere på piren. Sittande i sina två grupper. Barnen har lite svårt att hålla sig stilla. De vill så gärna bada och leka. Polisen ser mellan fingrarna och låter dem hoppa i vattnet och leka.

Den här kvällen skall färjan komma. Vi anar att de får ytterligare en het dag på piren till dess att färjan kommer.

Fram på eftermiddagen blir det plötsligt aktivitet på kustbevakningsbåtarna. Motorerna körs igång. Kommer det fler flyktingbåtar? Nej, man har beslutat att själva frakta flyktingarna till en annan ö, där det finns uppsamlingsläger. Efter en halvtimme är proceduren med ombordstigning klar och båtarna lämnar ön. Vart vet ingen av oss? Vad händer med dem nu?

72 livsöden som vi turister alltid kommer att bära med oss. Minnesbilder som etsats fast. Grekland har ju inte så generösa regler för flyktingmottagning som Sverige har.

Vi svenskar måste känna oss oerhört priviligierade. Vi kan resa vart vi vill, när vi vill och oftast utan ens visum. Vi riskerar inte att bli uppsamlade i grupper och ivägskickade till det okända.

Att som turist få uppleva en sån här tragedi är trots allt nyttigt. Man blir mycket mer tacksam för man lever och verkar i ett underbart frihetsland som Sverige.

September 2008

RJ

 

Fler resebrev från 2008 »




HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera