På
luffen med svärmor
|
Men vi har bestämt oss. Vi vill så gärna visa allt det underbara vi upplevt under våra resor. Allt det vi glädjesprutande berättat om när vi kommit hem. Vi vill visa att det inte alls är svårt, att båtar faktiskt går, att rum finns att få och att livet kan vara bra enkelt även om du står där på okänd plats utan fasta mål och lagda tider. En båtluff
i Grekland med svärmor och svärfar, och dessutom min egen mamma,
ska vi genomföra. Vi reser med en svärfar som, senast han var utomlands, färdades med buss till Sicilien. Året var 1957. Redan då tyckte han att det var på tok för varmt. Idag är han 42 år äldre och sitter i ett trångt charterplan på väg till Santorinis lilla flygplats. Nu är året 1999, månaden heter september. Med på planet finns även en svärmor. Något mera resvan. Något mera soldyrkande. Fördelen med både svärmor och svärfar är att de är vana fjällvandrare. Det innebär att deras packning förmodligen är lättast av allas på planet. Vilket kan
man knappast säga om min mammas. Hon är förvisso van att
resa, men hon är den typen som ska ha med sig kaffebryggare till
hotellrummet i New York.
Nåväl. *** Rutten godkänns av samtliga och vi drar direkt från flygplatsen till hamnen. Det är när vi sitter i Athinios, Santorinis hamn, och väntar på båten mot Naxos, med varsin kall öl, med hamburgare i händerna på barnen och festcigaretterna framme på bordet, som vi möter grekinnan som imponeras. Å
svärmor har du med dig. *** Det finns
inte en passerad bougainvillea som inte fotograferas av svärfar.
Han badar, dricker, äter och ser ut att njuta av nästan varje
sekund. För det är ju inte hälften så tryckande varmt
som då i bussen utan aircondition till Sicilien 1957. Tur är
väl det. Varje grekiskt husbygge ska inspekteras och de tre Det är september i den grekiska ö-världen och det fläktar i de skuggiga gränderna. Perfekt klimat för 67-åringar, tillika tvååringar. *** Tänk,
Santorini, säger jag till svärmor där vi dyrkar solen tillsammans
på stranden. Det är ju ingen riktigt bra barnö, Santorini.
Jag föreslår att de, svärmor och svärfar, ensamma
ska åka några dagar Tidigt lördag morgon sticker mina svärföräldrar från Antiparos till Santorini. Vilket visar sig gå alldeles utmärkt. Svärmor och svärfar raggar ett betydligt bättre rum än vad vi gör när vi kommer ett och ett halvt dygn senare. De besöker nunnorna i klostret i Thira, de kliver upp när det fortfarande är mörkt ute, och de träffar bekanta hemifrån Sundsvall när de kvällsflanerar i den grekiska arkipelagens vackraste solnedgång.
Svärmor
visar sig dessutom, under resans gång, vara en sjuhelsikes kvinna
till att förhandla. Hon sänker priser på märkesskjortor
som får affärsinnehavare att gråta. Hon handlar Cola
och glass och öl till priser vi aldrig tidigare varit i närheten
av och hon svär irriterat när han vägrar sänka priset,
den där keramikern i det lilla hålet i väggen i Chora
på Amorgos. Han kan ju ingen engelska, fräser där hon
står i den pittoreska gränden, vansinnigt sugen på bruna
soppskålar med glasyr inuti.
För svärmor rules (övers. regerar). Den nyblivna pensionären räds inga konflikter eller språkbarriärer. Hon är i Grekland för första gången, men förmodligen inte för sista. Nästa
gång är jag med, igen. TEXT: SOFIA
OLSSON OLSÉN
|