[Gita]

Jag har fått stryk när jag var liten. Man slog mig med klädhängare tex. Jag var rädd. Jag lärde mig - att känna hat. Jag lärde mig också att göra saker i hemlighet, att bli listig, för att inte åka fast.

Jag har två barn, den ena lugn och den andra livlig. Den ena lillgammal och behaglig, den andra mer slarvig, egoistisk och "lyssnar inte", men väldigt charmig. Båda har sina sidor!

Jag har temperament och när det har blivit stressiga situationer när ungarna inte lyssnar, vad har jag gjort? Testat olika metoder! Det snabbaste och lättaste är ju att gorma och gapa, låta sin egen frustration komma ut. Bara förbjuda. Du får inte! Men det funkar inte så bra... i längden. Du skapar inget bra team på det sättet.

Det som har gett bäst resultat är att prata, förklara. Ställa ultimatum som man sen också håller. Visa orsak och verkan, "Nu gjorde du såhär och se hur det blev!". Förklara, förklara, och säga NEJ och sedan hålla fast i det.

Inte jamsa och ge efter, vara fast. Försöka vara rättvis och väcka empati, sympati hos ungarna. Att de skall också skämmas när de gör något dumt och ber om ursäkt.

Grannen har låtit sin flicka leva fritt utan gränser i 5 år och försöker nu "fostra" med gap och bannor. Barnet ylar och slår bakut. Herregud vilken cirkus!

Jag har också sett bevis på det "grekiska sättet" att fostra barn, tex en kille på 3-4 år som får "Nej, nej - gör inte det - annars går vi hem" och killen fortsätter, utmanar, kastar sand på sin mor. Och inget händer. Killen flinar och kastar lite till, på mor och syster. Man hotar, men sedan får barnet inget straff. Man gräver en grop åt sig själv, ungarna tar över.

Och sedan dessa örfilar som delas ut, vad lär man sig? Jo, att vara rädd. Barnet känner inte respekt, utan rädsla. För man får ingen förklaring, bara ett straff.

Ser jag någon slå sitt barn i Sverige så går jag fram och säger:"Det är förbjudet att slå sitt barn - jag kan anmäla dig för detta." Man blir inte poppis, men det struntar jag i.