[Gita]

Jag brukar också bestämma mig. Och så läser jag något. Och svänger. Och bestämmer. Och ändrar. Men när det väl är bestämt, då är det bra, och det brukar blir bra vart man än åker, fast bara lite annorlunda. Märker dock att vi börjar snegla åt lugna, små ställen där man kan bli igenkänd. Där man inte är en turist bland alla andra turister.

Det är några saker som har blivit lite mer viktiga. Havet - måste bada många gånger per dag, närheten till byn, tavernor med enkel men god mat, människor som har tid och lust att språka. De små möten, ibland utan gemensamt språk, de ger glädje.

Som på Tilos, sista kvällen. Vi ville äta på Sofia's, men det var fullsatt sa Vassili. Jag hängde läpp, då kom Sofia och frågade om det dög att sitta på gatan, under gatlyktan. Sagt och gjort, hon tog tag i ett bord, Kristian greppade två stolar, fram med sölduken, och plötsligt satt vi där som Lady och Lufsen. Maten var underbar, alla språkade med varandra, bekanta flanerade förbi, hälsade, bytte ett par ord. Och när vi skulle gå så fick jag en stor kram av Sofia och en påse oregano så att jag skulle komma ihåg henne i vinter.

Det är klart man blir kär i en sådan ö... och funderar - kan det bli bättre på någon annan ö?