Sv: När man blir kär...
Det här är lite av mitt eget dilemma! Är det en ö eller är det ett land jag har gått och blivit förförd av eller förälskad i?
Jag har varit på fastlandet ett antal gånger och där trivts mycket bra. God mat trevliga och gemytliga människor. Små fina familjehotell med bra service och vänligt bemötande. Men ändå så saknar jag den där lilla extra känslan av att vara ”hemma”. Uppe i de nordligaste delarna kring gränsen mot Albanien, Makedonien och Bulgarien så känner jag mig vilse och vet inte vilket land jag befinner mig i. Det känns betydligt bättre när jag kommer lite mer söderut mot Peloponessos. Landets geografi genomgår här även det en förändring. Här är jag nog även lite påverkad av Theo Angelopoulos filmningar som ringer i bakhuvudet hela tiden.
När jag sedan väl reser till landet Kreta så infinner sig hemkänslan direkt när jag beträder hennes jord. Det blir en magisk kontakt från första början och den startade 1976. Jag kan inte förklara vad det beror på, men känslan är enormt stark av att jag har bott och levt där tidigare. Sedan är både kulturen och människorna lite olika. Kretensare är ett enormt starkt och oberoende folkslag och viker inte för något. Det är deras land/ö och den lämnar de inte frivilligt ifrån sig åt någon annan. De gillar heller inte att styras av andra, ändå om de nu tveksamt accepterat Grekland som huvudstyre. Under ytan jäser det ändå och man vill sköta sig själva. Detta har jag kommit fram till efter snart 40 års vistelse på ön. Säger Athens en sak så kan man göra något helt annat på Kreta.
Min övertygelse är att detta ligger i historien då Kreta varit en mötesplats för olika människor i 5000 år och ur denna smältdegel skapat ett helt eget folkslag. Oberoendet som är viktigt för kretensarna kommer troligen ur det att ön är i det närmaste självförsörjande. Det såg vi ett tydligt bevis på under WWII.
Nu är jag inte negativ till att besöka andra öar runt om och då använder jag Kreta som bas för mina utflykter. Santorini, vilken jag liknar vid min grannö känner jag starkt för om även med en viss respekt och rädsla för en eventuell eruption. Calderan är ett vackert skådespel att betrakta. Men jag har inte träffat på samma känsla av hemmahörande någon annanstans. Det är vackert och charmigt på de flesta öar och jag skulle gärna göra som Janne och Camilla. Resa runt till samtliga och stanna minst två veckor på samma ställe och sedan skriva en bok om mina intryck och upplevelser. Nu är detta inte möjligt men drömmen finns. Under den kallare tiden skulle jag sitta och sammanfatta och skriva på min bas på Kreta för att sedan till våren ge mig ut igen.
Som ni vet så ger jag aldrig råd om var och vart ni ska resa för det måste ni välja själva. Admirala har hittat sitt paradis och det beundrar jag henne för och hon tar även ställning för fastlandet. Men det är ändå till syvende och sist ni själva som måste hitta era egna paradis och favoriter. Hitta egna favoritkrogar och tavernor. Sedan är det som ny inte fel att fråga och titta på andras erfarenheter och ta till sig både positiva och negativa saker. Det finns många bra tips att hitta här.
Detta är ett bra sätt för att inte stoppa huvudet i getingboet som exempel hotell Fereniki i Georgopoulos. Här fyller forumet en bra funktion för att ni ska undvika att råka ut för samma saker som ”emiliamoren”. Sådana upplevelser av en plats och en ö kan väl avskräcka vem som helst. Samma sak kan även hända om du väljer ett annat land men där känner jag inte till några forum. Det är bara att hoppas familjen inte blev helt avskräckta från att åter besöka Grekland/Kreta.
Avslutningsvis så hoppas jag att ni alla hittar er någon favorit att ta till ert hjärta och blir återvändande gäster.
Ulf ifrån ett kyligt Öjebyn
|