Trots tre sprutor, drabbades både jag och min man av den femtonde bokstaven i grekiska alfabetet. Först min man. Anade att något var på gång då jag såg en stickad mössa titta fram under duntäcket. Dagen efter behövde jag inte fundera: feber, hosta, halsont, huvudvärk samt en rejält förkylning sa mig att det var det dags att börja vamma, det vill säga vård-av-make. Två dagar senare kände jag hur det hettade i kinderna. Jag som aldrig är sjuk.
-Du har nog feber sa min man som lyckats hitta en febertermometer.
-Stoppa den i munnen och vänta en minut.
-37.1 sa jag, kan inte stämma, ska den inte vara tre minuter i munnen, försökte minnas tiden då barnen var små (drygt fyrtio år tidigare).
-Prova igen, men var tyst och ha munnen stängd. Enkel uppgift om jag inte varit täppt i näsan. Hur många sekunder jag lyckades hålla andan vet jag inte. Men 37.6 fick duga.
Dagen efter fick jag höra av en god vän/sjuksköterska att termometern piper när det är klart, vilket jag av naturliga skäl glömt.
Det fanns ljusglimtar under veckan som såg till att livet blev mindre smärtsamt, något lättare och ibland riktigt spännande. För dom ljusglimtarna stod Treo, Ortivin och Netflix.
Idag mår även min man så pass bra att han orkat bokat två flygstolar till Aten i april.
