Mordet på Olof Palme

[Kalimera]

Den 5 mars 1986 reste jag på enkel biljett till Aten, där jag stannade en vecka innan jag fortsatte till Ios, via ett ofrivilligt stopp på Paros. (Om den mycket märkliga båtresan ska jag berätta om en annan gång.) Min plan var att stanna på Ios i sex månader för att skriva färdigt en roman. Idag, den 28 februari, är det 40 år sedan Olof Palme mördades. Det påverkade resan väldigt mycket. Inte minst för alla rykten som spreds.

Då fanns varken internet eller mobiltelefoner. Några utländska tidningar fanns inte att köpa och de grekiska tidningar som fanns var minst tre dagar gamla. Enda kontakten med omvärlden var med post. Man kunde gå till grekiska ”televerket” (OTE) om man ville ringa hem, men utlandssamtal var fruktansvärt dyra, så det gick bort.

Jag fick nyheter via brev som skickades till poste restante på Ios. Det tog cirka en vecka för breven att komma fram till Ios, och cirka tre veckor för de brev jag skrev hem. Många av breven handlade om Palmemordet. Synd att jag inte sparade breven för de skulle säkert vara underhållande att läsa idag. En av mördarna som pekades ut var Ted Gärdestad.

Den 15 april 1986 attackerade USA Libyen. Då började andra rykten att spridas. Det som tog mest skruv var att Sovjetunionen hade skickat fartyg för att hjälpa Libyen. Men innan de kom fram till Libyen omringade de Kreta. Enligt ryktet skulle Sovjetunionen ockupera Kreta för att sätta press på USA. Om inte det hjälpte skulle de ockupera fler grekiska öar.

Då var det några som struntade i de dyra telefonkostnaderna och gick till OTE och ringde hem. Det elaka ryktet kunde därmed elimineras. Men inte helt och fullt.

En morgon såg vi att våra hyresvärdar Katarina och Franko som vanligt mjölkade sina getter. De hade lite mark utanför pensionatet där de hade ett tjugotal getter. Just denna morgon var det något som inte stämde, för de hällde ut all mjölk. Något som vi tyckte var mycket konstigt. Vi förstod inte varför och frågade, och fick till svar att ett rykte talade om radioaktivt nedfall. Men ingen visste.

Samma dag satt vi på Frankies bar på torget och pratade om den uthällda getmjölken och ryktet om det radioaktiva nedfallet. Som jag skrev ovan fanns varken internet, mobiltelefoner eller utländska tidningar på den tiden. Därför var det i princip omöjligt att ta reda på vad som faktiskt hade hänt. Vi bestämde oss för att det återigen var ett falskt rykte som spreds.

Medan vi satt där på torget kom ett gäng nyanlända britter och satte sig vid ett bord bredvid oss. Vi såg att de hade en brittisk tidning, och vi såg att det var en karta över Sverige på förstasidan, och att det satt en stor dödskalle över trakterna kring Gävle. Vi fick låna tidningen och då förstod vi att det inte var ett falskt rykte, det hade på riktigt skett en kärnkraftsolycka i Tjernobyl. I tidningen stod att läsa att många hade dött i Sverige och att det skulle bli ännu värre. Det radioaktiva molnet skulle spridas över hela Europa, stod det i tidningen.

Då blev det fart på alla som dittills hade varit ovetande om kärnkraftsolyckan. Många, inklusive jag själv, sprang upp till OTE för att ringa hem. Köerna till de få telefonhytterna växte sig långa, och det tog väldigt lång tid att komma fram till Sverige. Telefonnätet var överbelastat.

Men inte hjälpte det att komma fram på telefon, för det var fortfarande ingen som med bestämdhet visste vad som hade hänt. Några dödsfall var det i alla fall inte tal om, fick vi veta. Däremot skulle alla mjölkkor i mellersta Sverige nödslaktas, för mjölken gick inte att använda. Då förstod vi varför våra hyresvärdar hällde ut getmjölken.

Jag passade på att fråga om mordet på Olof Palme. Nu var Ted Gärdestad avskriven som mördare, någon annan (33-åringen?) hade fått ta över den rollen. Jag frågade även om den Sovjetiska ockupationen av Kreta, men den hade de inte ens hört talas om.

Ett annat rykte som började spridas 1986, och som fortfarande sprids, är att jag aldrig skrev klart den där boken. Om ryktet är sant eller inte är det fortfarande ingen som vet, trots att det har gått 40 år.




På bilden ser ni en glad och lycklig Janne anno 1986.