Er man i Ierapetra 2009, december

[Ylva A]

Ännu en månad i vår härliga by har ändat. Om vädret kan rapporteras, att under de första 10 dagarna var det en del åskregn och svalare med temperaturer ner mot + 12˚ nattetid men under dagarna 15-18 grader. Den 11:e kunde vi se snö på bergstopparna ovanför Ierápetra. Under nästan hela månaden har det varit sydlig vind. Jul- och nyårshelgerna har varit soliga med över 20˚. I TV sägs att temperaturen under julhelgen ha varit 7˚ varmare än normalt. Lägsta temperaturen under året har i Ierápetra varit 10,4˚ och högsta 36,4˚.

Vi promenerar varje morgon, oftast med start 07.30-08.00. Den 14:e var det lite mörkt på himlen, men vi startade ändå. Vi hade ju regnponchos med oss. Efter matning av hundar märkte vi att vi hade 2 alternativ, antingen återvända samma väg eller fortsätta vandringen. Vi var precis halvvägs, när ovädret brakade lös. Omgivna av olivträden hade vi ungefär 400 meter till närmaste skydd, ett växthus. Vi fick på oss plastskydden, men eftersom regn och stora hagel vräkte ner från alla håll, var vi helt blöta innan vi kommit under tak. De hagel som träffade oss gjorde riktigt ont. Vi fick vänta, tack och lov under tak i 15 minuter, tills det värsta ovädret avtagit. På hemvägen fick vi vada genom tre nyblivna bäckar. Genomblöta och kalla var det skönt med en varm dusch. På eftermiddagen sken solen igen. Vi njuter oftast i solskenet, som dock vintertid är ”molnblandat”. Under årets kortaste dag går solen upp 07.23 och ner 17.11. Men nu går vi mot ljusare tider.

Jag måste berätta om vår extrahund, lille Fri-Dolf, som jag skrev om i oktober. Vi vet nu att det var en tysk familj, som lämnade honom bland olivträden och återvände hem till Tyskland. De tyckte det skulle vara för kallt för honom under vintern där och för besvärligt med flygtransporten. Dessutom krävs en del sprutor, för att komma in i landet precis som i Sverige. Vi har nu under två månader fått kalla honom Fri, för det har han varit. Ibland har han minglat (?) med våra andra hundar, ibland har han haft fristad hos en annan hynda längs promenadvägen. Under en 2-veckorsperiod var han dock så sjuk, av råttgift eller svält, att vi bara kallade honom Dolf och var övertygade om att han snart skulle dö. (Jag tror att Dolf blir ett populärt pojknamn de närmaste åren. Ni förstår väl varför? Lundgren!) Vi började då ge honom mat. Han piggnade på sig, så nu har vi en trogen följeslagare på våra morgonvandringar. Nu har vi alltså fyra hundar att mätta. Det gör att vi minskar på vårt eget matintag och lägger det i hundarnas matsäck i stället, vilken säkert inte är så dumt för oss.

En kväll 10 dagar före Jul kom Demosténis, Pelagías måg, in till oss och förklarade att Ierápetra kommun gör en ny stadsplan för vår by Koutsounári. Vi måste inom en vecka ha lämnat in kopior på köpekontrakt, tomtkarta, utdrag ur fastighetsregistret och även fyllt i uppgifter på tre sidor angående huset. Det var en ren tillfällighet att Dim, som han kallas, upptäckt att stadsplanen skulle revideras. Den senaste var från 2003. Den hade han missat att överklaga, varvid hans 2 döttrar förlorat en markbit, där en ny väg skall anläggas. Det blev många resor för oss till ”stan”: till kommunkontor, stadsplanekontor, fastighetsregisterkontor och kopieringsaffär innan vi hade fått alla papper ifyllda och klara till den sista dagen. När vi träffade Dim dagen efter slutdatum, berättade han att varken han eller Pelagías son Arístos gjort klart sina uppgifter. Det finns tydligen ingen ”sista dag” i Grekland.

Den grekiska byråkratin kunde vi även studera när Nikos, min kompis sedan 23 år, skulle förnya sitt körkort. Först besök på ett kontor för att få ut anvisningsblankett för allt som måste göras, sedan besök på bank för att förbetala 2 läkarbesök, dels en allmänläkare och dels en ögonläkare.
Därefter besök på ett annat kontor för att få kopior av det gamla körkortet och identitetskortet. Så besök på ett registreringskontor för körkort. Eftersom det var långa köer på flera ställen, tog det 1½ dag innan körkortet var klart. Nu kan han vara chaufför igen. Kortet gäller i tre år.

Under en av våra promenader träffade vi vår lantbrukarvän Manólis. Han hade inte haft tid att raka sig på 5 dagar, så jag sade: ”Du ser ut precis som de unga männen på grekisk TV.” Manolis replikerade: ”Det är modernt att ha skägg och mustasch, men ur deras munnar kommer ändå bara en massa skit.” Kvinnorna har kommandot i köket, sägerManólis. Det stämmer, åtminstone i de äldre familjerna. När vi besökte en Geórgos i Ierápetra, husägare i Koutsounári, för att informera honom om stadsplanen, var hans hustru inte hemma. Han ville absolut bjuda oss på något och hittade en söt efterrätt i kylskåpet. Eftersom han inte visste var assietterna fanns, lade han frukterna i dricksglas. Var glasen fanns kände han definitivt till sedan tidigare!

Det stämde, det jag skrev i förra brevet. Bilskatten ökade för vår lilla Renault från 112 € till 162 €. Och nu minskar min svenska pension. Hur skall det gå för oss och för grekerna? En kvinna i byn, Kristóulla, som vi brukar prata med, har en sköldkörtelsjukdom som gett henne psykiska problem och hon har därför fått sjukpension. Hon är bara 43 år gammal. Hennes sjukpension är 500 € per månad. När hon bjöd på kaffe en dag, fick vi anledning att komma ihåg en god kretensisk sed. De kakor, som läggs fram och som man inte äter upp till kaffet, får man med sig hem i en servett. Det vore något för besökare på kruskalaset i Böle. (Förstås endast av jämtar. För er andra: krus = kakor.)

Grekiska män kan vara duktiga i hemmet, fast av kvinnor nog mer kända som goda älskare? De första årens semestrar här, gjorde oss ytligt bekanta med en schweizisk butiksägare i byn. Hon sålde kläder, lädervaror och souvenirer på Ateljé 1 här i Koutsounári. Hon var energisk och driftig. Hennes grekiske make, Geórgos, hade en läderbutik i Ierápetra. Jag köpte ett klockarmband i läder av honom, men märkte snart att det behövde justeras. Eftersom han under en veckas tid inte varit anträffbar i sin läderaffär, fick jag besöka honom i familjens hem. Han berättade då, att han föredrog att vara i sin hemby uppe i bergen istället för att jobba i affären. Jag tog honom för en trevlig slarver. Nu har hustrun varit mycket sjuk. De två kom på besök hos våra grannar Pelagía och Geórgos. Det visade sig att kvinnan haft svår cancer och tvingats operera bort tungan och kan nu endast gå med stor svårighet. Nu har mannen blivit omhändertagande och sköter inköpen och alla hushållssysslorna. Det blir glest med besöken i bergsbyn, men han verkade ändå nöjd med sina nya arbetsuppgifter och att kunna hjälpa hustrun. Grekiska män kan också! Inte bara i sängkammaren!

Schweiziskan är stum, men en annan av våra bekanta – Manólis 45 år – är dövstum. Hans mamma, som är änka, är svägerska med Pelagía, så jag brukar få skjutsa grannfrun till släkten på andra sidan ön. Manólis och vi kan numera förstå varandra ganska bra. Han läser på våra läppar och ljuder själv med munnen och använder händerna. Han vill gärna komma till himlen, säger han, för då får han träffa sin pappa och då kan han båda höra och tala med honom.

En pakistanier får 20 €, skattefritt, för att jobba en dag med olivplockning. En alban vill ha lite mer. Om en grek ställer upp på olivplockning, vill han ha
35 €. Årets olivskörd var lovande, men pga. uteblivna regn, har hälften av oliverna fallit till marken. Priset vid olivfabriken är 2 – 2½ € per kg olja. Jag är glad att vi inte köpte mark med olivträd.

/ Er rapportör på Kreta Jannis

[yannis]

Intressant, men också underhållande.
Tack!
Birgitta, från Västerbottens skärgård-