Resa 1974, del 5

[Monica P]

Tisdag 16 juli, nio på kvällen, ombord Renetta som går från Pireus till Kalymnos-Kos-Rodos. Vi har bäddat åt oss på båtdäck, under livbåt nr 1. Micke och S sover men Irene tycks ha svårt att koppla av. Äntligen på havet! Det blev nästan en vecka i Aten, alldeles för mycket. Enorm hetta och dålig luft, eldsvådor med tung brandrök, en del trista ärenden att uträtta. Men vi har också hälsat på en del vänner, vi har badat och sovit vid Kavouri, vi har betalt en massa för biljetterna och är äntligen på väg.

Thanassis och två japanskor och vi åt pizza i Pangrati i går kväll, och han var väldigt hemlighetsfull och sa flera gånger: åk inte till öarna! Han ville inte säga varför. Han jobbar på amerikanska ambassaden, nåt håller på att hända i politiken. Men aldrig att vi stannar i Aten.

Klockan tre på natten. Vi är strax framme. Det är råkallt. Folk har börjat röra på sig. Jag är glad att vi inte är nere i salongen, där luktar inte gott och det är rörigt av alla som håller på att samla ihop barn och grejor. Jajor som gnider sina onda knän, köer till toaletterna. Bättre här i kylan på däck. Havet är lugnt, man ser att stjärnorna rullar lite lojt, eller om det är vi som rullar...

Nästa tisdag, alltså 23.7.74
Det här var en alldeles för händelserik vecka, svår att summera.
Hjärtligt mottagande av Mama och Jaja, många presenter till barnen, flyttningselände med bärande och kånkande (Mama och Jaja byter lägenhet).
I Masouri är det som vanligt, vi bor hos Pizanias vid torget. Sen Georgios och Nikos kom med sina familjer är vi 15 personer i två rum och en VW-buss: sex barn, tre jajor, tre mammor och tre pappor.

Badvattnet är härligt men vi har bränt oss och trapporna är jobbiga.

Förra torsdan spred sig en otäck nyhet: Krig på Cypern! Allmän mobilisering! Mörkläggning! Bankerna stänger! Inga passagerare på båtarna, bara soldater! Matransonering! Marschmusik på radion! Juntan i gungning!

Alla män är tvungna att visa upp sina militärböcker och ställa upp i stan ideligen. S är för gammal för att bli inkallad i första ledet, men får inte lämna landet eller ens ön, inte bröderna heller. Soldater samlas ihop i hela landet.
Nikos svåger i Polykastron muckade förra lördan, nu får han rycka in igen, och hans mamma , som är här hos oss , är jätteorolig.

Mörkläggningen är sträng, inte ens Jajas lilla oljelampa är tillåten. En kväll när barnen hade somnat gick jag och Voula bortåt Armeon för att vila huvudena lite, men blev stoppade av två män med gevär som sa: hit men inte längre, flickor. Vi satt och mer hörde än såg i nattmörkret hur en helt mörklagd stor båt gled fram borta vid Kastelli, undras vad det var.

Man får åka vart man vill om dagarna, men det har dykt upp en massa bevakningsställen. Runt ön finns skyddsvärn som jag inte hade en aning om, nu sitter det folk därinne och kollar havet. Vi fick inte fiska på Vathysidan, blev stoppade av militär.

Det är jobbigt att bo så tätt ihop och vi tre mammor håller noga reda på vilka mjölkburkar vi köpt, så det kan bli! Inte har jag någonin i livet varit snål, men jag vet ju inte när vi kommer att kunna köpa fritt igen, ransoneringen är total, affärernas hyllor gapar tomma. En limpa per familj och dag får man köpa. Tur att vi har olja och potatis, en hel säck, och kan göra frityrstekt potatis. Männen fiskar med sina harpuner och vi köpte en höna, så vi svälter inte, men det är olustigt. Om vi har det så här, hur är det då på Cypern??? Vi får just inga nyheter, de är hårt censurerade. På kvällen kör vi så långt bortåt Armeon som vi får för vaktposterna och lyssnar på BBC på bilradion. Det är inte lätt att veta vad som är propaganda och vad som egentligen håller på att ske.

Onsdag. Idag kunde Mama hämta pengar och storhandlade mat! Skönt! Det går rykten om fred eller åtminstone vapenvila. Idag skulle vi ha döpt Micke men det blev uppskjutet.