Ett par höstdagar på Kreta del 2

[lars]

Nästa etappmål är Lassithiplatån, vilket gör att vi måste köra norröver mot Heraklion. Dessvärre kommer vi på att vi glömt de fina fotona vi tog av vår gamle kompis Frankoantonis i Tillisos i Chania. Vi hinner kanske med en sväng till förbi byn lite senare i november. Vi väljer väg och njuter av landskapet och vyerna. Stigningen upp mot Lassithi börjar. Strax innan byn Kerá stannar vi till vid det fina klostret. I solen framför kyrkan sitter en ung präst och som det synes njuter av värmen. Vi hälsar och rätt som det är står det en liten svartklädd nunna bredvid oss. Hon undrar om vi önskar se på kyrkan med dess fina målningar. Vid vårt jakande svar ber hon om 4 Euro. Vi betalar artigt med en 5-Eurosedel, nån växel tillbaka får vi inte, den går i hennes egen ficka. Hon berättar om kyrkan och om klostret. Vi berättar om kyrkan i Aradena och visar bilder från panigirin. Nej, Aradena har hon inte hört talas om men hon gillar vad ser och ropar på den unge prästen utanför. Han uppskattar vår berättelse och våra bilder. Han talar mycket bra engelska så samtalet förs på engelska. Hans namn är Tito precis som Kretas förste biskop, vilket han särskilt betonar. Vi berättar om våra äventyr på ön och det märks att tycker det är ganska kul. Vår lilla nunna kommer med ett fat sötsaker och med ett par stolar. Samtalet fortsätter och kommer snart in på krisen. Titos är mycket bekymrad, eftersom han möter mycket människor, många redan med stora problem p.g.a. att de förlorat sitt arbete. ”Vi har levt som kungar utan att vi haft råd till det” och så ger han ett exempel. ”Gå in på en taverna där det sitter både greker och turister, vad händer? Turisten beställer en portion av exempelvis lammkotletter, sallad och något att dricka. Nu är det grekens tur att beställa: 1 kg lammkotletter, fläskkotletter, staka, potatis, xorta, grekisk sallad och oftast alldeles för mycket vin, dessutom bjuder han på vännens vin eller turistens vin vid bordet bredvid. Turisten äter upp sina rätter medan grekens bord lämnas med halvätna rätter och halvdruckna vinkaraffer. I bästa fall åker kotlettresterna ned i en påse för att användas till hundmat” Han är uppdaterad vad det gäller politiken och vad som sker i omvärlden. Han är också oroad över all den badwill som nu förmedlas dagligen i världens alla tv-medier, allt p g a dåliga politiker. Det viktiga är att det kommer fram en man eller kvinna som kan skapa framtidstro åt folket. Samtalet pågår i nästan 2 timmar och än en gång inser vi att människorna här är oroade, vilket också märks på antalet besökare i kyrkorna. Naturligtvis skall det fotograferas, han blir nöjd och han hälsar oss välkomna tillbaka framåt vårkanten.

Tito i klostret Kerá

Lassithiplatån badar i solsken. Här och var stiger rök upp mot skyn som ljusgråa pelare. Potatisskörden är i full gång. Traktorer far kors och tvärs. Deras motorer blandas med bjällrornas klang från hundratals får, som betar ute på platån. Äpplena är mogna och skördas för att säljas på marknaderna nere i kuststäderna. I byarna sitter gubbarna i solen framför kafenionen och filosoferar. Livet tycks gå sin gilla gång häruppe. Vi stannar till i byn Agios Georgios för att söka upp vår gamle vän Jannis, hans hustru Despina och dotter Eleni. Innan vi hinner fram till hans hus dyker ett annat bekant ansikte upp.

Lassithi i november 2011

PAUS I SKRIVANDET
En tur in till Chania och Agoran för lunch. Theodora har nästan fullt men ett bord är ledigt. Stifado och frikassé smakar mer men vi får hia oss som man säger på skånska. På vägen hem på ”lädergatan” träffar vi Persa, som alltid haft glada, pigga ögon, men som nu är ledsna och sorgsna. Hon säljer donats och koulourakia och framtiden ser inte så ljus ut. Vi försöker trösta henne och köper ett par donats av henne och det gamla leendet kommer fram. Livet har inte blivit enklare för många. Skillnaden från i juni månad till nu är påtaglig och lite skrämmande.

Det är Jannis namne. Han tittar på oss och så plötsligt kommer han ihåg. Han inviterar oss på kaffe i sin fina trädgård, fortfarande med stor blomprakt. Vi avböjer artigt men bestämt. Vi frågar om Jannis fortfarande är ok och får till svar att han börjar bli lite förvirrad men det har han väl rätt till, han har uppnått den aktningsvärda åldern av 86 år. Vi pratar en stund men fortsätter sedan till Marias taverna och beställer lunch. Rätt som det är kommer vår gamle vän Jannis gående längs gatan. Jag hoppar upp och hälsar på honom och talar om vem jag är och hur vi träffades första gången. Den tar en god stund men så klarnar hans bild och han kommer ihåg. Jo han har blivit lite hopkrupen sen vi såg honom sist och arbetar inte längre. Plötsligt dyker dottern Eleni upp. Hon känner igen oss med en gång och talar om att Jannis smitit hemifrån i fel kläder och de återvänder hem. Nu dyker Jannis nr 2 upp, han är på väg till kafenionet längre ned på gatan. Fick han inte bjuda på något i trädgården så skall han minsann bjuda på en karaff vin. Han ropar ut Maria och beställer vinet. Det går inte, att inte älska dessa människor. Maten kommer på bordet och det smakar bra. Nu kommer gamle Jannis tillbaka nu klädd i kavaj och fina byxor, också han är på väg till kafenionet för en tsikoudia eller två. Han vinkar igenkännande när han passerar.

O Jannis, vår gamle kämpe, på väg till sitt kafenion.

Efter lunchen skall vi så klart som alltid köpa med oss en säck av den fina Lassithipotatisen. Det brukar inte vara så lätt för affärerna har inte potatis till salu, då den redan finns i alla hushåll häruppe. Vi knallar in på ett av kafenionen och ställer frågan om någon säljer potatis, svaret blir nekande. Vi byter kafenion och ställer samma fråga igen, samma svar. Tredje gången gillt och liten farbror tar med oss till sitt lager. Vi betalar 15 Euro för säcken och tackar honom. Nu kommer vännerna i Chania att bli glada, det vet vi sen gammalt. Innan vi lämnar Agios Georgios hälsar vi på Jannis hustru Despina, som håller på att samla löv och kvistar utanför huset. Hennes ansikte är lika vackert som alltid och hennes ögon blir glada, när vi stannar och pratar med henne en stund. Hon får nu sköta allt i huset när Jannis blivit lite förvirrad. ”Så är nu livet” säger hon med en suck. Vi tar adjö och börjar återfärden mot Chania. Före kvällen är slut har vi delat med oss av potatisen och säcken har tömts. Mission completed.

För 15 års sedan var detta en vacker syn men dessvärre är det inte så längre.

Kriti stis kardis mas
lars kai Sofia