Vår grekiske vän

[Ylva A]

På utlandsresor är det lätt att få vänner för en vecka eller flera. Ibland skickar man foton eller vykort flera år framåt. Men det är sällande de blir vänner för livet.

Jag får lust att berätta några episoder om vår kretensiske vän Nikos. En trogen vän sedan 1986, men nu är det sällan han ringer. Flaskan har tagit över. Vi söker upp honom i stället och tar en pratstund tillsammans. Vi har försökt stötta honom i med- och motgång, vid skilsmässa, vid bekymmer med bulgarisk flickvän, vid sjukdom, vid körkortsförnyelse och vid bilköp. Alkoholismen har vi inte kunnat rå på. Han å sin sida har varit vår kontaktman vid husköp och mot skattemyndigheter och varit vår chaufför vid många utflykter runt Kreta. Han har tagit oss med på barndop och bröllop och på många uddaställen och platser. Han ser ut lite annorlunda nu jämfört med för 27 år sedan. Då ville han ha min hjälp för att ragga svenska kvinnor. Nu har han lagt sådana bekymmer bakom sig. Han har bestämt sig. Nu är hans jobb som bilförare över. Körkortet skall inte förnyas. Bilen, som sonen övertog och misshandlade, skall på skroten. Tyvärr håller alkoholen honom i sitt grepp och han bryr sig inte längre om sina kläder eller att använda sina löständer.

Nikos har tills nu alltid hämtat oss i Heraklion och kört oss dit, när vi rest tillbaka till Sverige. En gång, långt före mobilernas tillkomst, var vårt flyg från Arlanda rejält försenat. Han ville överraska oss och hade övertalat en vän, Babis, att ha välkomstmiddag för oss. När vi närmade oss bergsbyn Kalamafka, var klockan inte beräknade 20.00 utan nästan midnatt. Babis väckte fru och svägerska, sa åt dem att sätta fram mat och raki. Det ordnades snabbt och den största överraskningen för kretensarna var, att vi klarade av att äta gristestiklar. Men den övriga maten och rakin var godare! Det var nattamat under bar himmel i fullmånens sken. Babis ville sälja 400 olivträd till oss, men tack och lov avstod vi köpet. Två år senare skedde något tragiskt. Babis, som då bodde ihop med sin svägerska, sköt henne och sig själv, när det snurrade om för honom. Kan det ha berott på alla ätna ballar?

En nyårsdag, då vädret var både soligt och skönt, tog Ylva och jag en tur med vespan upp till bergen vid Anatoli. Där skulle vi plocka svarta oliver, som växte fritt vid en övergiven bosättning. Kassarna var fulla och oliverna skulle nu tas hem för inläggning. På vägen hem stannade vi vid det som då var Nikos favoritkafé. Ett stort glatt gäng med Nikos och hans vänner och ägarinnan Venetia bad oss att sätta oss ner. Stämningen var god, så det var lätt att låta oliverna vänta. Efter en liten stund stod det 7 stora flaskor Amstel på vårt bord, med en önskan om ett gott nytt år. Vi fick naturligtvis hjälp med att dricka ur dem, men middagstimmarna förflöt med både sång och dans och vi fick minnen och vänner för livet.

När Sverige 1994 spelade VM-semin mot Brasilien hade vi blivit bjudna hem till Nikos familj på mat och fotbollstittande. Det var (trots förlusten) en spännande och engagerande match. Ylva, som inte är sportintresserad för fem öre (bara 4 drachmer), blev trött och ville få skjuts hem till Koutosunari i halvlek. Nikos var vid det laget ganska rund under fötterna och Ylva var orolig för hemfärden. Nikos dotter Anna tröstade henne och sa: ”Pappa är en bättre chaufför, när han är påverkad, än när han är nykter.” Ylva kom hem helskinnad och det gjorde jag också så småningom.

Under en period då Nikos berättade att han brukade ta en raki-bajsare på natten för att kunna sova, bodde han tillsammans med Georgia från Bulgarien. Hon höll ”delvis” reda på honom, mot att hon fick spendera en del av hans sparkapital.Vår hemresa till Sverige skulle ske tidigt på morgonen och Nikos övertog bilratten i Ierapetra. Efter 200 meter, vid polisstationen, blev vi stoppade för nykterhetskontroll. Hade han avstått den nattliga alkoholen? Inga problem! När han ansett sig vara i jobb, har alkohol och cigaretter fått vara.

Överallt på Kreta har vi varit med Nikos som chaufför. Längst bort i öster och väster och aldrig har vi varit med om någon incident på vägen. Han har räddat både hundar och katter genom att bromsa i tid. Han har ju bl.a. varit yrkeschaufför.

Från början var engelskan det gemensamma språket, men det har mer och mer övergått till grekiska. Utan Nikos hade vi knappast haft ett hus nära Ierapetra. Utan Nikos hade vi knappast haft så många kretensiska vänner. Utan Nikos hade vi knappast sett så många kretensiska platser och upplevt så mycket spontanitet. Han har lärt oss namn på för oss okända växter, djur, sångare/sångerskor och en mängd snapsramsor. Vad sägs om:” De där rika, som inte har så många år kvar (damerna), de ska få ta oss”? Våra gemensamma upplevelser, som är dokumenterade fotografiskt, har han satt i ett långt band i sovrummet. Då kan han varje dag återuppleva våra äventyr. Tyvärr lever han numera mest för C2H5OH (och lite för Olympiakos). Han är glad för den nya röda kepsen med Olympiakosemblem.

Men Nikos, du kommer för alltid att vara min bäste grekiske vän, du som kallar mig ”min broder”!

/ Jannis