Lite tankar såhär års...

[Monica P]

Så bra att vi kan hitta vår favoritsida Kalimera igen! Jag tror att vi är många som har varit bekymrade några veckor nu! Tack Janne för att du ger oss en mötesplats!

Jag sitter och småhuttrar i mitt arbetsrum. Avfuktaren går igång då och då, men jag har inte satt fart på något element än. Inget pjåsk! Vad spelar det för roll när man väger bekvämlighet mot elräkning? Gott om kläder har jag.

Vi borde ha stora och mäktiga regnperioder nu, för att fylla upp grundvattennivån och cisternerna. Ett enda stort regn hittills. Att behöva vattna blommor och buskar i december!

Min väninna Elisabeth i Argentina har det varmt och gott nu. De har fått en ny president som de hoppas mycket på. Vi i Grekland har en del gemensamt med Argentina, politiskt sett...ekonomi i ruiner är väl det tydligaste.

Jag orkar inte bry mig så mycket om politiska nyheter längre, skummar rubrikerna, håller tummen för att Tsipras ska orka loppet ut...grabben börjar se sliten ut. Motvilligt och teatraliskt håller även oppositionen med i besluten, men för syns skull måste de argumentera emot... jag blir så trött! Skulle det vara så svårt att säga "jobba på, vi stöttar dig!".

På lokalnivån är det ungefär samma sak. Vettiga åtgärder skulle kunna genomföras enkelt och snyggt, men nejdå, det ska tjafsas om allting. Jag blir så trött...

Driftiga och sammanhållande är vi i alla fall i vår stödgrupp för flyktingarna. Jag ska citera mig själv i ett brev till vännen i Argentina, du som fått nog av flyktingläsning kan sluta läsa nu, God Jul på dig!.

Svar till Elisabeth:
Ja, det finns både obekväma och skrämmande scenarier. Personligen sitter jag om inte mitt i, så strax vid sidan om ett jättefint gäng volontärer här på Kalymnos. Om du vill kan du gå in på deras hemsida "Immigrant and refugee support group in Kalymnos", somligt står på engelska, annat på grekiska. Vi har den fördelen att vi inte har oöverskådliga mängder inkommande, inte heller har det varit mer än några drunkningstragedier.

Flyktingar är inget nytt för Grekland. Massor av fortfarande levande personer fick ge sig av härifrån under andra världskriget, somliga till USA och Europa, en stor mängd till just Syrien, Egypten och Libyen. Jag känner flera gamlingar som var barn då, och som har berättat hur det var. Andra dog av svält eller dödades av de tyska styrkorna, för att inte tala om judar som transporterades norröver till koncentrationslägren. Allt det där känner du nog till, om också inte lika omtalat som vad som hände på andra håll.

Dessförinnan, på 1920-talet, tvångsdeporterades greker från Turkiet och turkar från Grekland. Det finns mycket att läsa om detta. Hela stadsdelar i Aen är döpta som minne av detta, Nea Smyrni, Neos Kosmos...

Så greker vet mycket om landsflykt. Det finns någon i VARJE familj som flyttat, frivilligt eller under hot.

Åter till dagens situation. Om folk drunknar framför dig försöker du rädda dem.

Vi har i flera år indignerat konstaterat att smugglarna från Turkiet och andra länder organiserat sig väl, och tjänar fenomenala pengar på den här trafiken. Helt sanslöst cyniskt spel med människors liv. Hur många, och från vilka länder de är talas det inte om, men de agerar helt öppet i områdena mittemot här.

Kustbevakningen kan inte annat änatt fiska upp dem som håller på att drunkna. När de kommer i hamn ska de registreras och det kan ta tid, även om de har ID-handlingar. Här har Grekland fått mycken skit, men hur ska man kunna jobba snabbt när man inte ens har utrustning, och folk håller på att frysa ihjäl...???Volontärer har gjort enorma insatser och alltså även vi här på vår lilla plätt på jorden.

Hos oss är rutinerna ganska väl utvecklade nu. Vi har tre förråd (efter myckt bråk med kommunen, där bland annat två driftiga svenskar, Rufus ochg Josefine, kom med en massa hopsamlade pengar och gjorde att borgmästaren fick ta sig samman eller skämmas), där gåvopaket med kläder och annat sorteras och markeras i lådor, så att man snabbt kan ta fran till exempel småbarnskläder eller herrskor nr 44 eller damunderkläder.

En i gruppen kontaktar hamnpolisen/kustbevakningen varje morgon så att vi får veta hur många som kommit, och så börjar telefonerna gå varma: till matlaget som fixar ett mål varm mat för allt från tre till 500 personer...till frukostlaget som brer mackor för brinnande livet och delar ut te, mackor, frukt och sånt till alla som kommer till förläggningen. Klädlaget ser till att skor, kläder, ryggsäckar, sovssäckar, filtar, leksaker delas ut alltefter behov. Jag kommer med moppen varje dag och frågar om något ska köpas eller hämtas.

Pengar! Gruppen hanterar inte kontanter. Mat köps av donerade presentcheckar i supermarket, mat läggs av många människor i vagnar utanför butikerna, bagare donerar bröd, apotekare donerar mediciner, sjukhuset behandlar gratis...otroligt vad folk delar med sig och vi fasar för att det inte ska fortgå så.

Vi har fått kylskåp, köksutrustning , pengar till tvättmaskiner...jag har ett konto dit vi sätter in om någon ger oss kontanter, och så tar jag ut vartefter. Idag köpte jag till exempel aluminiumfolie till köket, soppåsar och en spegel till toan så att männen kan raka sig ordentligt...

Från UNHCR har kommit akututrustning, filtar, tält, 16 små hus som rymmer 8-10 pers, två stora tält, kemtoa och mycket annat. Läkare utan gränser har också givit mycket och kommer tidvis från Kos för att hjälpa till.

Veckovis träffas vi och pratar om veckan som gått och veckan som kommer. Jag har lärt känna så många fantastiska människor den här tiden. Glädje och sorg, prat om allt möjligt, lite vin och godis, tokskratt och tårar.

Men vi är självfallet bekymrade för fortsättningen. Hur många kommer att försöka ta sig hit, hur många kommer att bli nobbade och tillbakaskickade...inget kan bli bättre om inte krigen upphör.

Så du ser...jag kan förstås inte skriva om allt som händer. Vi är i alla fall glada att kunna bistå med några mål mat, lite lugn, lite vila och tre gånger i veckan går stora Diagoras til Aten, vad som händer sen vet vi ju inte så mycket om.

- Så skrev jag till Elisabeth som skrev till Inga-Lena i Bollnäs, som finns i andra änden av kedjan, och som så många andra i Sverige och annorstädes gör vad de kan för sina medmänniskor.