Vi åker till Lourdas

[Åsalov]

Hettan överfaller oss när vi öppnar porten mot gatan. Vi skuggar våra ljuskänsliga ögon och kisar längs med gatan. Panagis har parkerat i skuggan på andra sidan. Hans vitliknande Mazda var ung för tjugo år sedan men är lika pålitlig nu som då. Vi tar oss helskinnade över gatan. Våra skumma ögon har ibland svårt att urskilja de snabba fordonen med halvljuslösa ögon. Hittills har förarna chansat på att vi hinner över utan att de behövt lätta på gasen. (Att bromsa anses vara att gå för långt.)
Vi vecklar ihop oss och skruvar oss in igenom den ena av de två dörrarna. Panagis hälsar oss med sedvanligt stoiskt lugn. ”Is hot, eh” kommenterar han. Vi håller med och så har vi klarat av vädret. Han rattar vant och fullständigt självsäkert ut Mazdan, utan att den snabbt uppkommande bakomvarande tvingas lätta på gasen. En sådan risktagning brukar gå väl om a) alla är överens och b) inget oförutsett inträffar. Vi känner inte till statistiken i de fall a och b inte uppfylls. Och har inget behov av att efterforska den heller.
Vi far förbi Napiers park på höger sida och klättrar uppför den långa backen mot Lassi. Det är ryckigt. Många vill åt andra håll och vissa är mycket, mycket snabbgående. En del av dessa fordon är också bredare än vad den ursprungliga gatuplanen hade i sikte när den planerades. Att parera den intensivt förändrade trafikbilden kräver vana och viss tuffhet. Men sällan hörs tutanden eller skrik. Trafikljuden domineras av högljudda motorcyklar. Vars framfart sker med panikslagen hastighet. Uppe på krönet möts vi inte av några fordon så Panagis svänger snabbt till vänster och horisonten i det djupblå havet försvinner ur sikte.
Detta är Argostolis bäst designade och asfalterade gata. Den har också fördelen av att vara glest trafikerad. Från det håll vi kommer sluttar den bitvis rätt skarpt ned. Något som Panagis drar fördel av när han slår av tändningen helt. Han försitter aldrig en nedförsbackes ekonomiska erbjudande. Vi glider tyst i allt högre hastighet förbi däckaffärer, mekaniska verkstäder, resliga flerfamiljshus, lika resliga enfamiljsvillor och framförallt frånvaron av byggnadsdensitet. Där vägen förenar sig med en större, i slutet av backen, svänger Panagis tvärt till vänster framför en mötande bil. Vi rullar ett tiotal meter till och stannar framför pumpen.
Bensinen kostar 1,378. Litern och i euro. Tankmannen fyller. Det går i 50 liter. Panagis ser förvånad ut. ”So it was almost empty, eh” säger han. Vi är glada över att vi medverkat till det nu genomförda tankbeslutet.
Vi rullar ut med tändningen påslagen och förenar oss med övrig trafik. Strax delar sig vägen i en av öns tre rondeller. Reglerna för cirkulation var obekanta för oss ett bra tag och vi stannade aldrig i cirkeln för att lämna företräde. Panagis gasar på. Det är trafikfritt just nu.
Tar vi vänster, så kan vi välja att fara mot Lixouri, Myrtos, Poros eller annorstädes norrut. Vi far rakt fram och Panagis överraskar oss. Istället för att ta oss längs med den stora vägen via Travliata, Peratata och Moussata, får vi njuta av den inre landsvägen, slingrig och bitvis gumpig men i fullt fungerande skick. Vindlande tar den oss mellan små byar, mer eller mindre luxuösa hus och mer anspråksfulla, kantad av fast förankrade olivträd som aldrig överger sin plats och hastigt uppkomna mötessituationer som lämnar båda bilarna oskadda och oss en smula omskakade.
Vägen ned mot Lourdas, för vi har klättrat uppåt sedan Argostoli, är en ren fröjd för Panagis. I drygt två kilometer rullar vi nedåt utan motor. Här är tätt mellan tavernor, villas, vackra trädgårdar, små butiker och mjuka men respektingivande kurvor. Vi har åkt buss hit tidigare och är det någonstans man kan träna på att starta i uppförsbacke med en manuellt växlad bil, så varför inte här? Omgivningen är tillåtande och närsomhelst kan man avsluta sina träningsförsök och istället slå sig ned för en frappé, iste eller öl på en lummigt skuggad taverna där Giannis sörjer för att du blir väl relaxad.
Lourdata-bukten är vidsträckt och mjukt omslutande. När växtlighet och hus avtar öppnar sig en vy som överträffar samtliga förväntningar. Sju och en halv sjömil bort avgränsar horisonten vår siktlinje och övergår i disig blåvit himmel som ju närmare den tycks, övergår i skimrande silverblått. Den speglar sig stilla i sin våta motsvarighet, jordbunden och himmelsk med långa svepande vågrörelser som tycks inbjuda oss att vaggas i dess famn.
”Beautiful, eh” nickar Panagis. Vi hoppas han kommer ihåg att dämpa farten något innan vi måste göra den nittiogradiga svängen för att inte hamna direkt i havet. Vid tavernan i slutet av vägen (var tar den vägen?), svänger han i lämplig fart höger. Och nu far vi på en väg utan räcke, där ett möte mellan oss och andra, måste tvinga någon att hitta en ledig lucka i raden av parkerade bilar. En backande buss kommer emot oss. Panagis kör så långt han kan och ignorerar flera lämpliga luckor. Och just när vi utbrister ”Look at the bus”, ännu en gång i tron att han brister i uppmärksamhet, hittar han en möjlighet att rulla till sidan, utan att tappa fart. Motorn är fortfarande avstängd.
Vi rullar längs stranden ett par hundra meter. Solbäddar i mindre enklaver tyr sig till varandra men däremellan sprider sig stranden tom på annat än små mjuka stenar och sand. Vi rullar in mellan gröna buskage och för ett ögonblick tror vi att målet är restaurangen vid slutet av stranden men vägen som nu antagit en välbekant grekisk cementbeläggning med stora veck vindlar sig nedåt mot klippblock och sedan framåt mot – ingenting. ”Lovely, eh” säger Panagis. Han startar motorn. Och tar oss uppför en liten men ack så förfärande brant cementfortsättning till skuggan under tallarna på restaurangens andra sida. Med millimeterprecision ser han till att utnyttja utrymmet för att inte störa eventuella förbifarter.
Vi veckar ut oss. Pinjeträdens aromatiska ångor välkomnar i bedövande svep. En stilla fläkt passerar utan att ge sig tillkänna. ”Men så kom då” manar vattenvågorna och lyser upp med blåglitter. ”Lovely, eh” och Panagis slår långsamt ut med kramande armar. Vi kan bara nicka jakande.
Vi tar oss längs med stranden. Vågorna rasslar med stenarna. Eoner av tid har förflutit sedan de vassa kanterna slipats ned och kvarlämnat ännu en mjukt rundad form, som gjord för att omslutas av barns eller vuxnas längtansfulla händer.
Vi är nästan men inte helt ensamma. En man under ett parasoll. Sedan ingenting. Vi vandrar under parasollet som stolt framförs av Panagis för att erbjuda oss skuggan. Vi möter två varma vandrare. Alla nickar. Vi närmar oss en klippformation, passerar och på andra sidan möts vi av den fortsatt vidsträckta buktens strandremsa. Fler besökare som vi. Och de flesta är nakna. Liggande på handduk eller i solbäddar (detta par har dessutom både tält och parasoll med sina namn skrivna i bläck: Peter Jenny), promenerande i neutraliserande nakenhet (är vi inte alla likar utan yttre kännetecken på rikedom och fattigdom) eller fridfullt svävande i vågorna.
Vi finner en plats delvis i skydd av ett utskjutande klippblock. En bit bambu får tjäna som ytterligare förlängning av parasollet som bestämt trycks ned i sanden.
Vi är snabba, å så snabba att ta emot havets erbjudande. Och strax förenar vi oss med vårt ursprung och det är som om vi aldrig lämnat jordens moderliv. Värmen, smekningar från oändliga rörelser av vattenliv och vågbrusets milda viskningar skänker oss allt vi just nu behöver. ”Life, eh” säger Panagis och ler.