Så kan det gå när slumpen är på

[Kalimera]

Idag är det exakt 40 år sedan jag flyttade till Stockholm. Jag minns det som om det vore igår, men det hade jag kanske inte gjort om slumpen inte hade slumpat sig som den gjorde.

1981 jobbade jag som byggnadsställningarbetare, fartygsbottenmålare och oljetanksrengörare på Karlskronavarvet, och jag avskydde det, och jag ville bara bort, bort från jobbet och bort från Karlskrona. Då, som en blixt från klar himmel, sparkade Karlskronavarvet ett stort antal (400) av sina anställda, och det var första gången på 300 år de sparkade folk. Jag var en av dem, och min bästa vän Anders var en annan av dem.

Jag och Anders ropade HURRA!, medan de övriga 398 var förtvivlade. På lunchen gick vi till bolaget och köpte ett flak öl som vi smugglade in på varvet. Vi satte oss i kabyssen på jagaren Halland och firade. Vi sjöng, vi skrålade och skålade. Äntligen var vi fria!

Inte långt därefter kom det två gubbar från arbetsförmedlingen till varvet. De skulle försöka hitta jobba åt alla som blivit uppsagda. Vilket var en näst intill omöjlig uppgift eftersom det på den tiden inte fanns några lediga jobb i Karlskrona. Karlskronavarvet erbjöd alla som skaffade sig ett fast arbete full lön i sex månader, och eftersom det inte fanns några fasta jobb att få i Karlskrona var man tvungen att flytta på sig. Det var ett mycket lockande erbjudande för två unga grabbar som tröttnat på sin hemstad.

Jag och Anders kallades till varsin arbetsförmedlare samma dag och samma klockslag. Min arbetsförmedlare tyckte att jag skulle flytta till Uddevalla och börja jobba på sjukhus där. Uddevalla? Var ligger det frågade jag. Det ligger jättenära Göteborg. Jaha, tänkte jag, Göteborg är ju en stor stad och där händer det säkert jättemycket. Är det långt, frågade jag. Nej, sa arbetsförmedlaren, du åker dit och festar på kvällen och sedan åker du hem till Uddevalla när du festat klart. Topp, sa jag.

Arbetsförmedlaren ringde ett samtal och efter några minuter var jag anställd som sjukvårdsbiträde på Uddevalla lasarett. Jag sa tack och hej och gick därifrån. Då passerar jag ett rum med en öppen dörr där Anders satt med sin arbetsförmedlare. Hur går det ropade jag? Jättebra, sa Anders, jag har fått jobb som sjukvårdsbiträde Stockholm. Jag ska till Uddevalla, sa jag. Anders arbetsförmedlare sa då: inte tusan ska du till Uddevalla, Stockholm är mycket roligare. Kom in så fixar jag det.

Anders arbetsförmedlare ringde ett kort samtal och sa: jag har en kille till som inte knarkar, har ni plats för honom också? Svaret var ja. Jag frågade varför han sa att jag inte knarkade, och svaret var att det var deras ända krav. Utbildning behövs inte, sa han, men knark är ”big no no”.

Det här hände i början av oktober 1981. Den 31 oktober flyttade vi till Stockholm där vi fått varsitt rum i personalbostäderna på Roslagstulls sjukhus. Det enda jag tog med mig i ”flyttlasset” var lite kläder, min stereo och mina skivor. Den 1 november började vi arbeta som sjukvårdsbiträde på Roslagstulls sjukhus, och därmed inleddes en av de lyckligaste och roligaste perioderna i mitt liv.



Ena veckan är man oljetanksrengörare på Karlskronavarvet klädd i en skitig overall, och nästa vecka är man sjukvårdsbiträde på ett sjukhus i Stockholm klädd i en vit rock.