Som en zombie...

[Elisabet]

har jag nu sakta men säkert packat upp alla skitiga kläder och de diverse fynd som släpats med hem...

Det blev en resa utöver det vanliga. Inte bara tack vare alla de underbara platser vi har besökt, utan framför allt för att jag för första gången upplevt nåt jag aldrig känt förut: förr har jag rest från varje ö med känslan "det här var en fin ö, vilken ska jag åka till nästa gång?" Nu lämnade jag SKIATHOS med förvissningen att HIT ska jag igen! Just det; SKIATHOS. Trots alla ord jag fått höra innan om att jag kommer att älska Skopelos, trots all turistanpassning, trots alla engelska barer, trots alla moderna hus.

Det var så lätt att undvika allt det där. Vi gick hem på kvällarna genom trånga och krokiga gränder med små svartklädda tanter som ropade till varann från var sin port och så vänligt sa Kalispera och önskade oss allt annat gott de kunde komma på.

Vi vandrade genom den vackraste och mest prunkande natur till små stränder i skyddade vikar där vi var så gott som ensamma. Vi såg ödlor, orm, örnar, eleonorafalk (tror jag). Vi förstummades av den dramatiska karga naturen som plötsligt avlöste grönskan för en stund!

Vi åt så gott, så gott, på tavernor som allteftersom kvällen framskred överbefolkades av greker och där ljudnivån snart stod högt i tak.

Och så stränderna då. Ingen annanstans i Grekland, Europa, världen (?) kan det finnas så många paradisstränder, så nära och så lättåtkomligt. Fantastiskt var det att få veta att den allra finaste av dem, Koukounaries, som är inramad av en säregen pinjeskog, är skyddad av myndigheterna, så den kommer att bevaras så som den är idag, visserligen med en massa solstolar och parasoll men nästan helt utan bebyggelse intill.

Och jodå, Skopleos var också en underbar ö! Vacker, folklig, grekisk. Och inte turistanpassad på samma påtagliga sätt.

MEN den som inte ser det genuina, folkliga, grekiska på Skiathos, väljer nog att blunda för det, på samma sätt som vi valde att blunda för turistfernissan.