Tisdag 3/7

[UlfWiman]

Tisdag 3/7


Hej på er igen. I dag är det bara! 26,3° ute 09.00 och väldigt behagligt. Det går åt rätt håll just nu. Gita var orolig igår över värmen men jag har svarat att det fixar nog till sig. Jag tror att soldiset gör sitt till för att dämpa ner det lite grand. Vaknade i morse med känningar av bihåleinflammation och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Finns det någon universalkur att använda?


Nu till minnenas television. Rhodos 1978 eller 79, minnet sviker mig ibland då jag inte hade datum inbyggt i kameran på den tiden. Det betyder nu inte att jag är dement, bara lite oordning i tankarna. Upptakten till resan var ett erbjudande om att följa med som hjälpare/ledsagare till en grupp resenärer från XXX med neurologiskt sjuka patienter. Resa mat och logi betalt plus lite fickpengar. Jag är inte den som är den utan svarade ja innan jag hade tänkt mig för. Gruppen bestod av ca femtio personer plus oss hjälpare. Full turistbuss med andra ord.


Väl på plats en fredag mitt på förmiddagen ute på Arlanda började jobbet. Hjälpa folk att checka in och släpa rullstolar och rollatorer. Vi hade alldeles för många rullstolar och balar med blöjor så det började inget bra. Efter mycket tjafsande och kontroller hit o dit kom vi så äntligen iväg. På den tiden var det vi som fick bära ombord på planet och av. Inget COWC där inte.


På plats på ett april ljummet Rhodos med en ganska hård vind kom nästa prövning. Många skulle bäras av planet nerför trappan och in i en buss. Det gick inte att ordna så att bussen till hotellet fick komma ut på plattan direkt utan det skulle släpas och bäras genom passkontroll och från buss till buss. Plus alla rullstolar och tillbehör. Jag tror aldrig jag släpat och burit så mycket någon gång i mitt liv.


Äntligen på väg till Faliraki Beach Hotell. Ett sju våningar högt hotell mitt ute i nowhere. Hotellboardingen behöver jag knappast berätta om. Tack och lov fanns det hissar på hotellet. Alla var inbokade på helpension och det var nog tur det. Det fanns ingenting runt omkring på lagom avstånd att gå och äta på. Vi var helt låsta till hotellet och dess faciliteter. Det fanns möjlighet att åka till Rhodos stad men då var det taxi som gällde för lokalbussen vägrade rullstolar.


Detta skulle vara mitt liv fjorton dagar framåt. Det blev mycket att vistas runt poolen då det fanns fina plattgångar att köra på. Ändå lyckades en stor och tung kvinna med konststycket att ramla ur rullen och bryta lårbenshalsen. Hon blev ett gipspaket resten av tiden. Stranden var otänkbar för de som inte kunde gå hjälpligt. Vi provade en gång men var tvungna att avbryta projektet. Alla greker var mer eller mindre otrevliga och avvisande till oss som grupp och individer.


Kulmen kom när vi blev tilldelade egna tider för frukost, lunch och middag. Samtidigt med oss var det nämligen en stor tysk konferensgrupp som hade lämnat in klagomål redan dag ett för de tyckte det var äckligt att se oss i matsalen. Plus att en frisk tysk har alltid företräde till hissen gentemot en rullstol. Det slutade med bråk då jag körde över en tysk på väg in i hissen. Det bara rann över för mig. Tack och lov ledde det till ingenting. Enda fördelen var att nu kunde man gå och äta i shorts och linne då det inte fanns några andra att ta hänsyn till.


Vi kom under den grekiska påsken så det blev första gången för mig att få uppleva det. Världens häftigaste buffé bord runt poolen samt att en Papas hedrade oss med ett besök då vi inte kunde ta oss till klostret. Jag hade velat gå dit men hade en gnällig dam på kryckor den dan som absolut inte ville höra på det örat. Det blev att snällt stanna hemma. Hon var för övrigt en sådan som gnällde på allting och skulle ha mig till att framföra kritiken. Nu verkade det som om grekerna hade förstått min sits så vi pratade om andra saker och de spelade lite teater med höga röster och gester, vilken show.


Nåväl nu skulle stan utforskas och det skulle shoppas. Det gick väl hyfsat bra bara våra gäster handlade. Jag hittade Systembolaget på en gata i stan, men det fanns inga likheter alls. Jag tror inte jag skulle känna igen mig idag för det är trots allt 28 år sedan. Så småningom kom önskemålen om nattklubb och disco från de yngre. Eftersom jag och en till var i lämplig ålder fick vi ansvaret för två tjejer i 20års åldern.


In till stan på kvällen med rullstolar och flickorna. Ner i någon grotta i stan med en supersmal och brant trappa. Nere i smeten hade vi i alla fall ganska kul. Det gick ju inte att dricka då vi skulle bära hem också. Tonic water med lime fick duga. Det såg i alla fall ut som en drink. Hemgång halvfyra på morgonen. Helt slut rakt ner i sängen för att bli väckt halv åtta och byte av person. Det var nära till tändstickor i ögonen den dagen. Tack och lov var mannen jag skulle ta hand om en tråkputte som inte ville göra någonting. Det blev lite mer sova vid poolen. Plus också för en livräddarinsats av mig och en kollega då en person försökte bada med rullstol och fullt påklädd.


På helgen (söndag) skulle det testas att gå på en taverna ca en kilometer bort. Bord var bokat och allt klart. När vi kom fram skulle vi först inte få sitta ner för det var fullt enligt personalen samt reserverat inför kvällen. Efter mycket om och men gick det upp för de att det var vi som reserverat. Kvällen blev i alla fall lyckad trots inledande knorr. Det bjöds på helstekt spädgris och det var första gången jag åt det men det var himmelskt gott med grillade äpplen och hemskuren pommes.


Dagen efter var det min fridag och då for jag in till stan och strosade runt i gränder och på gator samt hade det ganska skönt. Det var för kallt för att bada så det fick bli poolen på hotellet, den var i alla fall uppvärmd. Kvällen blev mycket tidig och helt vikt till sömn. Nästa dag var det full rulle igen.


Lindos hette vårt mål idag så det blev en ny kånkardag. Gipspaketet fick stanna hemma trots protester. Ingen hade lust att bära 130kg plus gips. Det var väldigt vackert det lilla man hann se efter all uppassning. Även lunchen intogs på Lindos. Säkert en ”hit” för tyskarna som slapp se oss hela dagen. Kvällen blev allmän vilodag då alla var helt slut. Det var bara nattpatrullen som var tvungna att vara i farten.


Denna dagen skulle det badas i havet för de som kunde gå hjälpligt. Iskallt i vattnet men i skulle de och vi var tvingade att vara på plats och hålla koll. Börjar en person med parkinsons att simma så slutar det vid Turkiet om inte någon finns till hands för att vända om. Jag var i det närmaste blå när jag till slut kom upp ur vattnet. Värmen kom dock mycket snabbt tillbaka då vi hade en kvinnlig deltagare med parkinsons som hade börjat springa efter stranden. Efter ca två kilometer hann jag ikapp henne och kunde vända henne mot hotellet igen. Jag var så varm och svettig att det blev ett frivilligt bad när jag kom tillbaka.


Sista kvällen på hotellet hade Scandinavian Tours fixat en grekisk afton för oss med en reseledare som tagen ur sällskapsresan. Han försökte i alla fall inte att dansa med i de grekiska danserna. Men det var superhurtigt upplagt och med god buffé som middag. Toppen var ju helstekt lamm på spett. Det hade de hållit på med sedan morgonen. Jag var dit lite då och då o tjuvsmakade och fick en egen liten tallrik med tzatziki på att ha till.


Redan då försökte de lära mig grekiska. Ingen sa något när jag tog kniven och skar en bit. Det var bara våra egna gäster som muttrade att den där Wiman är framfusig. Tror ni jag brydde mig? Helstekt lamm tillhör min absoluta favorit på menyn, även idag är det så. Tyvärr hör det nästan bara ihop med grekiska turistfester numera. Greken som var ansvarig för grillningen visade mig hur man skär ut filén och jag fick halva. Vilken fest. Det var faktisk roligare att sitta med grekerna än med svenskarna. På den tiden hade jag jobbat åt en grek i Sverige ett antal år så jag var van vid både språket och människorna.


Sista dagen var tung då planet hem inte skulle gå förrän kl sju på kvällen och vissa av de våra behövde ha sina rum nästan till bussen kom. Nya förhandlingar med hotellet och det löste sig. Hemresan blev en upprepning av nerresan så den skriver jag inget om. Väl hemkommen slutade jag halv två på natten och var dödstrött. Dagen efter önskade jag mig fyra veckors extra semester, men det var bara att gå och jobba på måndagen igen. Mina arbetskamrater undrade om jag hade haft semester eller inte. Kompisar eller hur?


Jag hoppas att jag har kommit ihåg i rätt kronologisk ordning. En tröst till er som blir äldre är att närminnet kanske far men distansminnet blir desto bättre med åren. Detta var min första och sista Rhodos resa. Idag är jag själv neurologiskt handikappad och har en större förståelse för situationen de befann sig i.


Uffe