Min älskling Bobby

[Monica P]

Bobby är en välväxt kille i sina bästa år. En cool typ, inget får honom att skynda sig. Mot smågrabbarna här är han jättesnäll, tolererar deras infall med vänligt ointresse. Han är artig och uttrycker sig väl, fint bordsskick , håller sig snygg och prydlig. En kram har han inget emot, dock förefaller han en aning reserverad mot alltför ivriga beundrarinnor. Soffkudde var ordet.

Sa jag att inget får honom att skynda sig? Fel, fel, fel! Vill man se en gymnast, en bandyspelare, en squashspelare, en brottare...så ska man kasta ut några korvsnuttar framför Bobby; matchen kan börja...

Bobby är alltså en kastrerad treårig hankatt.

Att spela korv är alltså oemotståndligt lockande för Bobby. Han rumlar iväg i vild fart runt köket, jagande korvsnuttarna under stolar och bord, runt runt. Han kastar upp dem i luften och hoppar efter, vänder på fläcken och dunsar ner igen. Han låtsas att han inte ser korvbiten för att strax göra snabba utfall. Han tappar bort den under trasmattan och hittar den igen, mattan ligger som en hög när han är klar...slutligen äter han upp den besegrade korven och letar upp nästa bit.

Bobby har varit nära döden två gånger: som spädis fick alla hans syskon lunginflammation eller liknande och dog, en efter en. Snorande oc hostande klarade han sig igenom krisen. Som tvååring blev han förgiftad, många katter i grannskapet dog, troligen av råttgift, men vi hade atropin och konakion och jag vet inte vad vi sprutade i honom, virade in honom i en filt och vakade natten igenom. Han kom sig ganska snabbt och vi var glada. Har man sett ett djur dö av råttgift glömmer man det aldrig.

När vi åker och fiskar vinkar han av oss, sittande på grindstolpen. När vi kommer tillbaka är han den förste att komma emot oss.

Vi har haft många katter under åren, men ingen som Bobby soffkudde.