#1
|
||||
|
||||
Trevligt med dialekter
På TV var det ett program om grekiska dialekter, och en rad äldre män, mest kretensare, gav exempel på sina egna uttryck. Jag gillar dialekter!
Som jämtlänning och bondunge är jag väl förtrogen med dialekter. Jämtska var helt enkelt vårt språk, och om mina föräldrar nån gång vid möte med sörlänningar bytte till rikssvenska blev jag rätt generad, det lät helt fel. I första klass sa fröken Matilda med skärpa: här i skolan, barn, talar vi svenska! Det verkade jättekonstigt i början. Men, men, all kunskap kan komma till nytta, det tror jag vi fattade redan då. Så småningom träffade jag jämtar från andra håll, och de hade egna uttryck och ordvändningar. Världen växte! Så kom en utlänning till byn! En österrikare, han bröt så festligt, men han var en jättebra elektriker, vilket byborna uppskattade. En flyktingfamilj från Ungern etablerade sig i byn. Vi började förstå att vår by inte låg precis mitt i världen. Min dialekt har jag behållit, men numera är det bara mina syskon som svarar på samma sätt. Vi medarbetar i en bygdekrönika och skriver på jämtska, vilket egentligen inte går, eftersom det fattas en del ljudkombinationer som behövs. Här på Kalymnos pratas en dialekt som har en del gemensamt med kretensiskan och cypriotiskan. Varje gång jag hör gamla - de är ju mest gamla som håller fast vid sitt idiom- njuter jag. En av lokaltidningarna har en spalt där en läkare återger roliga uttryck som hennes patienter delgett henne. Skrivet med kärlek blir det inte löjligt, men lustigt. Det skulle vara roligt att testa sin språkförståelse på Kreta, så många har berättat för mig att kretensiskan är ett helt eget språk. Så får jag väl dra en jämtgubbehistoria till då, tack kusin Dag som berättat den! -Damen kom cyklande med sin lilla hund i cykelkorgen, rosettprydd och fin. Vid affären träffar hon en bybo och frågar vad han tycker om hunden.- - Va faen, e re ´n hunn? Je, je trood aette de va ´n pelargon, je. |
|
|