Något vemodigt...

[Monica P]

...äldste sonen gifte sig i Gävle igår med sin underbara flickvän, och vi kunde inte vara med...

Vi har en sjuk släkting att ansvara för. Sverige kändes väldigt långt borta.

I flera dar har jag dessutom haft ett humör som passat utmärkt till denna situation: jätteförkyld, halvfebrig, ont överallt...

...och vädret höll med mig om att det var en bedrövlig situation: åska, regn, storm, åska, regn, storm...

Vilken bra sak att det finns telefon, email, post.
Vilken bra sak att vi kan planera ett bröllop till i höst, här hos oss, med tillhörande kalas!

Då ska finklänningen på i stället för pyjamas och morgonrock.

Grabben, som nu är en man i sina bästa år, döptes i Agios Jannis , Masouri och där ska vi ordna en fin vigsel. På mig ankommer det att kolla vilka papper som behövs, och en del annat. Min man ska planera festen. Vi har stor släkt och många vänner och hoppas på en rad gäster från Sverige också.

Jag känner hur vemodet lättar när jag tänker på detta, och drar ifrån gardinerna och ser en fantastisk solig morgon över gröna berg...