Åter i cyberrymden

[Monica P]

Det är inte så enkelt det här med datorer. Antar att vi är några stycken som tycker detta.
...som 1995 eller när det var, då vi på mitt jobb fick order att börja skriva alla journalanteckningar o.s.v på landstingets nyinskaffade datorer, Vi fick några eftermiddagstimmars utbildning och sen var det bara att hoppa igång...

De av oss som delade kontor med nån mer försigkommen datorhanterare hade tur. På vårt rum lät det hela tiden: Åsa, kan du komma en stund?...- Snälla Åsa, jag har gjort något dumt...-Hördu Åsa , vad kan det här betyda?...och så vidare.

Min äldste son fascinerades från start, på hans skola hade de ett datorrum med ABC (= eller vad de hette, DOS ???) och vi föräldrar fick komma och titta en enda gång, sen var vi portade.

Sonen sommarjobbade och skaffade sig en Amiga och tillbringade nätterna framför denna, kom rödögd ut från sitt rum på morgonen...

Samme son är det som numera förser mig med då och då förnyade datorer, ger mig goda råd och information som jag låtsas fatta. Antagligen suckar han och hoppas att datorn ska klara av mina klantigheter. Mum-proof function?

Men här på Kalymnos är jag , jubel, jubel, en av de få tanter som över huvud taget har pillat på ett tangentbord. Den unga generationen kan , som annorstädes, mycket mer, men bland åldringarna sitter jag som en av de ganska få och knappar. Detta tröstade servicekillen mig med i morse när jag hämtade tillbaka datorn efter rundsmörjning och oljebyte.