Tankar på kvällskvisten

[Monica P]

Sitter i min bekväma verandastol , maken vattnar i trädgården. Vi befinner oss i en period av värmemättnad, växterna försöker överleva men ser allt risigare ut. Fikonen börjar ta slut, vindruvorna är snart uppätna. Det är bara olivträden, de pålitliga trygga olivträden som tålmodigt avvaktar sin bästa tid.

Det var svalare några dar, men idag är det åter väldigt varmt. 36 i skuggan, 32 inomhus. Men vi har ökat toleransen, svettas inte lika mycket, tål solen bättre. Det blåser en väldigt växlande vind som i vår dalgång kommer från olika håll hela tiden. Den svalkar inte ett dugg men det känns ändå trevligt .

Människorasen har lärt sig tolerera alla möjliga yttre påfrestningar och finns följaktligen i alla klimat från extrem köld till extrem värme.
Nånstans läste jag att bara råttor och kackelackor har en sån bred anpassningsförmåga...

Det är ett vanligt samtalsämne, vädet. Många kalymnier har aldrig upplevt kvarliggande snö. På fastlandet är det relativt vanligt med snö på vintrarna, åtminstone på bergen, och berg är det gott om. Här i sydost är det en märklig sak om det haglar eller snöar. Jag får ofta frågor om hur det är i Sverige på vintern. Roar mig förstås med att berätta om de gånger vi inte hittat bilen under all snö, eller om hur vi körde med häst och släde i min barndom, eller om isvägarna över Storsjöns is...åhöraren ser ibland lite tvivlande ut...

Värmen som jag älskar avspeglas också i uttryck: i Sverige ligger man i sängen, här ligger man på sängen. Jag ser för mitt inre öga den lådliknande säng jag blev nerbäddad i hemma i Jämtland, höga kanter och ett tjockt vaddtäcke över . Nermullad i sängvärmen...här är det bäst med en totalt slät säng , gärna hård och bred så man lätt kan flytta sig till ett svalare ställe vid behov.

Matlusten har totalt försvunnit, till nöds gör jag en tomatsallad. Desto mer juice och kall mjölk och te och öl och läsk och vattenmelon och frappe går det åt. Underligt nog håller sig vikten på samma nivå, hur kan det komma sig?

Något vemodigt konstaterar jag att augusti snart är slut. Sommaren har kulminerat, vi ramlar utför mot vintern i hisnande fart, kan vi inte få börja om? Nu när vi vant oss vid värmen?

Tja, jag borde ha lärt mig vid det här laget att det är bäst att acceptera faktum. Jorden rullar på och vi hänger med.

I det snabbt kommande kvällsmörkret ser jag aftonstjärnan ovan bergskammen. Det tar inte lång stund så har den flyttat sig längre ner...ja, jag vet, jag vet att det är jorden som vrider sig, men ibland får jag svindel vid tanken på hur fort vi åker, som pyttesmå atomer på ytan av den rullande bollen bland alla andra planeter och stjärnor.

Färdigvattnat. Kanske vi tar en promenad till havet i kväll.