Kimolos

[Pyttan]

Största intrycket under sommarresan-10, gjorde Kimolos. Redan bilfärjan över, med sina vresiga färjekarlar som tyckte att turisterna borde fatta var man skulle betala, hur man skulle köa och hur man skulle förflytta sig på båten, kände jag vibbar att det här skulle bli något extra. Inget fjäsk, bara härligt grekiskt!
Och så anlägga vid en pytteliten bukt-strand-hamn. Å, där ville jag stanna fast väskan var ju kvar på hotellet på Milos. Det var DÅ jag visste vart jag skulle nästa sommar.
En liten buss skulle ta oss till stranden längst bort. Vi fick vänta en timme för först skulle den åka åt ett annat håll. Vi skyndade uppför den varma vägen för att hinna se den lilla staden. Vi spurtade runt i alla gränder och de få byborna tittade förskräckt på fartdårarna. Ner tillbaka till hamnen gick det ännu fortare vi ville hinna köpa matsäck till stranden.
Onej i hamnbyn fanns ingen affär bara uppe i byn men vatten fick vi köpa i puben. Min vännina blev genast hungrig av bara tanken på att inte få någon mat på hela dagen. (Hände samma sak för oss två dagar tidigare när vi gick vilse i flip-flop bland tistlarna mellan Sarakiniko och en strand längre norrut.) Bussen studsade och dansade fram på kringelikrokiga sandvägar rakt ut i intet. Till slut kom vi fram till en stor bukt med ett fåtal hus och en strand. Så fint vatten, så simvänligt och lent. Det var bara vi och en lyxyacht uti vattnet. Oförglömligt vackert utåt vattnet och vände man näsan mot land uppåt bergen så var det ganska fult! Efter halva dagen kom en vagn åkande och parkerade för att sälja förtäring. Min svältande vännina rusade dit för att köpa kaffe o macka. Nä, de skulle öppna tidigast om en vecka!
Maten vi åt i Pollonia var efterlängtad!
Sommaren -11 ska jag stanna kvar och sova några nätter bara för att få hänga på en restaurang i den lilla byn utan folk. På återseende Kimols!
Pyttan