Hundar på Kreta.

[lugnagatan]

På morgonen skäller hundarna på något utanför mitt fönster. Det är en familj som plockar in ätbart ogräs i olivlunden. Gräset brukar senare plöjas ned så att marken blir kal. Ogräset kan vara vildsallad, maskrosblad och vild fänkål - allt detta kan dyka upp i restaurangmaten, som inbakat smakar det jättegott !

Annars vaknar jag normalt till något som låter som ett åsneskri, det är antagligen det. Det sägs att åsnor på Kreta har det svårt, kan lämnas åt sitt öde , och få svälta, men nu har det blivit ändring, det finns ett hem för "herrelösa" åsnor på sydöstra Kreta, startade av några britter, och där ordnas också åsnevandringar ( www.walkwithdonkeys.com ) .

Som ensam vandrare slås man av gårdshundarnas ilska längs den gamla ursprungliga vägen till den gamla byn Hersonissos. Min gamla hundrädsla från barndomen har vaknat till liv igen. Ibland är någon grind öppen och hunden kommer efter, men är oftast den inte farlig.

Den första gången jag skulle gå hem denna väg (taxi gick inte att få tag i) hade jag helt tappat orienteringen , så jag tog den mörkaste vägen jag kunde hitta, och när jag var som längst inne i detta mörker och hörde en morrning och såg en hund som visade tänder, alldeles framför mitt ansikte, då kände jag mig trygg, då visste jag att jag var hemma. Det var nämligen gårdshunden där jag bor som uppvaktade mig på detta sätt.
Tyvärr lär den sig aldrig att jag bor här, och är lika arg och tokig jämt, den lugnar sig bara när jag står och pratar med husägaren. Det gäller också att passera genom grinden utan att dom två hundarna springer ut.

Hundar som jag möter längs strandpromenaden är på ett helt annat sätt, möter blicker och fortsätter, dom är fria, och ger inte uttryck för det förtryck som dom själva upplever av sin "herre", som den lilla hunden som kom efter mig bakifrån, som en smutsig liten golvmopp, och bet mig i benet när jag inte såg, och rusade sedan till sin husse, som lamt ropade på den, den reflekterar det förtryck den själv är utsatt för, den har ingen frihet.
En fri hund kan komma efter för att slå följe, men visar ingen aggressivitet, möjligen bara om jag skulle bli en konkurrrent om födan, t.ex. om jag skulle leta mat i samma sophög.

Här nedan syns dom första bilderna med den nya kameran längs vägen till hamnen.








På denna bild skymtar även vårens anemoner och dom gula Oxalisen.






Den arga gårdshunden ska visst hämtas nästa vecka, den var omhändertagen, och jag själv flyttar också. Driven av min hundrädsla fick jag ett nyck och försvann bort till västra Kreta, till Chania, och vistades där några dagar för att om möjligt hitta ett nytt boende. Tack vare flera goda tips av en forummedlem kom jag verkligen igång, gick runt och frågade, och ringde upp på annons.
Det var dags att skaffa ett grekiskt mobilnummer. Det gick smidigt att få detta SIM-kort nere i Chania hamn i en lucka, jag fick visa passet och tala om min faders namn, och fick sedan kortet gratis.
Det verkade som det fanns ganska mycket att välja på, och jag började känna mig vilsen, men det var genom ett tips om en bostad i närheten av saluhallen, som jag fick upp ögonen för dessa gränder, där bakom , som nästan helt är befriade från turism. Denna bostad hade just blivit upptagen, men jag började känna mig lugn med detta område, här kände jag mig hemmastadd.

Det gick till på det vanliga sättet: fullständigt vilsen och desorienterad blev jag nyfiken på ett mörkt lågt valv, en skum infart där några stod och hängde, som man går förbi om det är sent på kvällen, men jag tvingade mig in där av nyfikenheten.
Nästa dag vandrade jag runt och återkom till en viss gränd och kände att det var något speciellt med platsen. Det är som att gå med slagruta för att leta efter den bästa platsen att gräva en brunn.
Jag drogs till denna plats, som av en extra stor dragningskraft - huset mittemot mitt blivande krypin håller faktiskt på att tippa, det stöds för tillfället upp av en ställning av stål.
På ett torg i närheten satte jag mig på det klassiska caféet och fick starkt kaffe och tog mod till mig och ringde upp numret som jag hittat på husväggen.
Det kändes mycket ovisst hur detta skulle gå, med bara några få grekiska ord uppskrivna, i andra änden kanske jag skulle få höra en grekisk kvinna tempramentsfullt skrika och slänga på luren, men det blev något annat, och bara efter några minuter stod jag med husägaren utanför krypinnet.
(Och detta inträffar faktiskt på min födelsedag ! Så det blev lite firande sedan nere i Chania hamn. )

Nästa morgon skulle jag dit igen och betala ett förskott på första hyran och då tog jag dessa bilder.











Det gick fort att väga för- mot nackdelar med själva lägenheten. Det finns fullt fungerande a/c , och det är väl väldigt betydelsefullt, en spis med liten ugn, det är svalt på sommaren och galler för fönstren. Uppe på taket skymtade jag en kubisk plåtbehållare , så det finns hopp om vattnet .