Kultur inte fattigdom

[lugnagatan]

Diskussionen om budgeten på Yannas hörna fortsätter här. 30 € per dag för någon som bor i Grekland är mycket, som att fira semester varje dag. Vad är det som kostar då ? Kaffet med någon hortapita går på 2-3 €, en kyckling-pita till lunch bara 2-3 € det också, och inhandling med noggranna priskontroller omkring 5-10 euro, men inte varje dag, så det går att leva billigt.
Det är nattsuddandet som kostar.

Med tiden tänker jag mig att kunna lägga mer pengar på boendet, här är naturligtvis väldigt charmigt, men lite större och modernare vore inte så dumt. AC:n orkar inte få bort fukten, så nu har jag gjort slag i saken och har fönstret vidöppet på dagen. Då går fukten ur, det slutar att droppa från kökstaket då. Den stora katten går in och lägger sig i soffan då, och det går väl bra, annars verkar det inte vara någon risk för invasion, dom här katterna är vana vid uteliv.

Det är lätt att fastna någonstans ute på kvällen, och då tickar ju eurona iväg. Igår blev det hos Nikos i gränden. Där kan jag sitta länge och drömma om att kunna äga någon av dröm-maisonettorna mitt emot, och titta rakt upp på en måne i andra kvarteret och tornsvalorna, och där sitter jag i bakhåll till min favoritrestaurang och gluttar in mot köket. Personalen har ganska långt till köket som ligger nere i denna gränd, och det går också att sitta vid något av bordena i gränden, inte bara uppe på torget vid kyrkan.
Det ser mycket rent och modernt ut i köket, köksan har hårnät. Så den här restaurangen ("Apovrado") kan jag verkligen rekommendera. Det kan verka som en ren manshierarki där, men det är nog mamman som står högst upp i hierarkin.

Inne hos Nikos är ingenting för Yanna för det är mycket sport på tv:n, men det är ok här som vardagsrum på kvällen, man kan bli generöst behandlad, men helst ska man vara en möbel, för har man varit där länge verkar det vara en oartighet att vilja betala och gå därifrån, jag tog bara den symboliska mezen, med en köttbulle och en bläckfisktentakel, några oliver, tomat och gurka och ost, men det är klart att när det kommer till kritan sedan så blir det några euron att betala, men jag tror att pengarna här faller i god jord, som en investering för framtiden.

Måste hem och se hur många nattgäster det egentligen blir, det blev en kackerlacka också, och så kunde jag inte låta bli att på rent okynne prova ett glas rött på en finare vinrestaurang nära mig, för att se vad det kostar, men den kostade bara 3 €, så det var inte så dyrt som det såg ut.

Nu har äntligen all post till poste restante också kommit tillrätta. I Rethymno var ett kuvert bortkommet i en månad, men till slut fick ja det. På postkontoret i Chania var jag och hämtade en bok beställd från Sverige, den skickades innan påsk och tog 2-3 veckor, avsändaren hade bara skrivit mitt namn och postnummer och Chania, men det funkar tydligen det också.
Där på postkontoret kom in en man från landsbygden och började tala till folk, han hade flera säckar med horta (ätliga vilda växter) utanför. Jag förstod först inte vad det gällde, men han ville förstås ha avsättning för sina mödosamt insamlade grönsaker. Det var en liten och knotig man, med lysande blick, som formad av det mödosamma jobbet att leta och skära av bladrosetter (av Σταμναγκάθι , vilket ska vara Cichoria ) på sluttningar i skrevor, där det finns mest, tillslut fastnade han ändå för en ovanligt vacker medelålders postkassörska och frågade vad hon hette - Maria - och överräckte en plastkasse med dessa bladrosetter till henne. (De steks i olja och smakar lite beskt.)
Som stående utanför kulturen kände jag först att det handlade om tiggeri, "som vanligt", men det slog mig att eftersom jag inte förstår - språket inte minst - så kan jag inte döma på det sättet och slå ifrån mig, jag är den oförstående och ovetande jag är, som står utanför, och ska inte verka ha bråttom och fly från problemet att jag inte är delaktig i det som händer. Mannen stod där utanför med sina säckar, och tilltalade mig när jag kom ut, och jag fick en klapp på axeln. Nu förstod jag att jag för ett ögonblick var delaktig i en urgammal kultur som inte handlar om tiggeri utan om givande.

Det är verkligen ledsamt att denna man från landsbygden inte ska kunna lämna skörden någonstans och få betalt - till högstbjudande - utan måste gå in på ett postkontor...
Men mina pengar här göre sig icke besvär, det är fråga om en urgammal kultur, som inte går att ändra på , fast det ser ut som ett "fel i samhället".

En likadan, liten och knotig, kvinna kommer med sin enkla låda till lyra, in på gatu-caféet, där jag sitter, och gnider lite den torra stråken mot strängarna och sjunger någon fras bara. Ljudet från instrumentet är mycket torrt och surrande, nästan helt utan klang, som den hesa rösten. Hon får en sesambeströdd ring av personalen, och går därifrån.

Om man har 30 € skulle det ju gå att skänka mycket till fattiga varje dag. Men dessa som sitter på trottoaren och yttrar någon liten ramsa så fort någon passerar gör mig bara beklämd. Det kan ju vara så att de dom yttrar är en bön för välgång för andra. Det är så uppenbart att dom tillhör en speciell lite mörkhyad folkgrupp med speciella kläder och urgamla vanor och traditioner.
Några symboliska mynt då och då kan väl knappast hjälpa, och ännu mindre ändra på något om det är fel och orättvisor på gång. Däremot vet jag att i katolska länder och i det här ortodoxa är det en plikt att skänka pengar till fattiga som tigger - det är en del av kulturen, det har alltid varit så, och kommer att fortsätta så.
Om jag känner att jag trivs på en plats och sitter ute för att njuta av trivsamheten ger jag dock gärna liksom av tacksamhet en slant till dom som kommer till borden och tigger.
Jag vill vara lika generös, jag, som dom restaurangägare som jag träffar är mot mig !