Sista vindruvorna

[Monica P]

Två klasar har undgått mitt skördande , gömda på ett svårt ställe. Var är, du, långe måg? I alla fall var det en toppenöverraskning att det blev så mycket denna säsong. Jag får ta ut trappstegen och klippa ner dem. Getingarna har tydligen annat att göra i år än att snylta på våra druvor. Gröna druvor med lite rostfärgad solsida, stora, hur goda som helst.

Lite vemodigt konstaterar jag att solen var morgon är senare att belysa bergssidan jag ser från sovrummet, och att den försvinner ner bakom det andra berget tidigare och tidigare. Det är just nu alldeles lagom varmt. Så här skulle det vara för jämnan, svag vind, kring 30 grader.

Turisterna strömmar till fortfarande, men nu är det mest folk utan skolbarn, självklart. Skolorna här startar nästa vecka och man ser många studerande som åker iväg till universitet och annan utbildning. Mammor som vinkar av i hamnen, som försöker se glada ut. Småsyskon som springer runt,runt. Pappor som harklar sig och som gräver i plånboken några extra gånger...

Från vår ö är det alltid en mängd ungdomar som går vidare till högre studier. Av tradition har varje familj sedan gammalt försökt att få åtminstone ett av barnen att bli något "fint". Jag känner personligen många personer som blivit kvar på ön, stöttande en bror (och på senare år syster) med pengar, matpaket, lån. De fortsatte med sitt slitande med fiske, smide, affärer, byggnadsarbete och allt vad de nu klarade av. En förvånadsvärt hög andel läkare, arkitekter, sjökaptener, advokater, bankmän, universitetsfolk har Kalymnos som ursprung. Varje år presenteras i media vilka ungdomar som går vidare...

Sånt förpliktigar! Det är inte ovanligt att dessa personer kommer tillbaka till Kalymnos för att etablera sig. Andra håller symposier om sina framgångsrika forskningar. Konstnärer av olika slag gör framträdanden.

Man blir förtås lite fundersam...hur ska alla dessa ungdomar få jobb med sina fina utbildningar...men så funderade förmodligen våra föräldrar också. Där jag växte upp sågs det som oundvikligt att man drog söderöver för att få arbete. Optimisten i mig säger att det ska nog gå bra för de här unga personerna , så spända inför sitt nya livsskede.

De små, som just ska börja skolan, har annat att göra: utanför en mängd affärer hänger väskor och ryggsäckar i de mest fantastiska färger och mönster. Jag blir bara lite förskräckt när jag ser en pytteliten ettakluddare (så heter det förstås inte nuförtiden?) kånka på en ryggsäck som når ner till knäna, full med böcker. Nåt att ta itu med, fru skolminister! Skåp till barnen!

Nej, bäst att man går ut och skördar de sista vindruvorna.