Greklandssommar 1984, 4

[Monica P]

Åter norrut.

Av vännerna i Thessaloniki har vi hört att Samothraki skulle kunna vara ett bra ställe, så det är vår nästa destination. Färjan går dit via Alexandroupolis, som ligger nästan vid gränsen till Turkiet. Vägen är bra utom vid en del vägbyggen, och vi passerar Kavalla i full fart ochär snart i Alexandroupolis. En liten färja tar oss till hamnstaden på Samothraki, Kamariotissa.

Min man går för att reka lite grann bland fiskarna. Han får snart veta att fiskare från Kalymnos inte är populära- de är alldeles för bra. Närhelst fiskebåtar från Kalymnos kommer går larmet hos hamnpolisen...och han som hade tänkt harpunfiska och sälja...

Han lyckas i alla fall med att sälja ett stort traktorbatteri som vi har med oss, det är bra , för våra pengar börjar ta slut.

Vi får tips på en badstrand på sydsidan, Pachia Ammos. Vägen dit visar sig vara fruktansvärt dålig, så vår tunga bil knappt tar sig över knaggligheterna. De stora barnen och jag går framför bilen och lägger stenar och grus i groparna så gott vi kan. Svärmor får nog och liftar tillbaka till hamnen med en traktor och tar sig hem till Aten i stället. Lika bra...

Stranden är imponerande, berg av sand- men med oljespill! Lillebror tycker att det är roliga bollar i sanden och lyckas kleta ner hela sig direkt....jag får tvätta honom med bensin i brist på annat. Som vuxen säger han att detta var hans impuls att bli ekolog.

Vi slår upp ett tält och sover där några nätter, men det finns ingen restaurang i närheten, ingen livsmedelsaffär, inget bageri heller, och man kan inte leva enbart på fisk, så vi inser att vi måste hitta ett bättre ställe.

Vi har pumpat upp gummibåten, en fyrameters Avon, och lägger alla tunga grejor i den. En turbåt med badande bogserar den och mig och lillebror tillbaka till civilisationen. Vi ser från båten hur folkvagnsbussen svajar däruppe på den dåliga vägen på bergssidan, och det är med hjärtat i halsgropen jag följer den vingliga färden. De hyggliga personerna i turbåten vill inte ha betalt.

Nästa tältningsförsök sker på en äng på nordsidan av ön. Det är mörkt när vi beslutar att stanna där.. Vi fixar ett provisoriskt skydd och somnar omgående. Nästa morgon vaknar vi mitt i en gethjord och en herde står och kollar roat på oss när vi tumlar ur tältet. Han bjuder på nymjölkad getmjölk...alla totalvägrar utom jag, som tycket att det är jättegott, alltså får jag en skopa till.

Det finns en bäck där med klart vatten, men för övrigt är det inte så trevligt, sandstorm och kyligt. Vi beslutar att Samothraki får klara sig utan oss.

-Nu skulle jag vilja åka dit igen.