Idealisk tid för vandringar

[lugnagatan]

Bussen går tre gånger om dagen till Falassarna, längst ut på västra Kreta. Uppe med tuppen..





...kommer jag tidigt till Falassarna. Det märks att det är tidigt på säsongen, nästan folktomt. Vandringen längs stranden bjuder på vacker natur.










Någon kilometer på en grusväg leder till det antika Falassarna, där det fanns befästning och ett Artemistempel, och bostäder får man väl anta.










Utgrävningarna är inte slutförda.





En blåklocka på kalkstensväggen.





På eftermiddagen hade en del badgäster kommit fr.a. med egna fordon.





I blomstervärlden har det varit som ett fyrverkeri. Vid Dikastiria ("rätten") blommar detta Magnoliaträd.





Framför saluhallen i Chania centrum tas nyanlända snabbt om hand av de musicerande zigenarbarnen.





Turen går igen västerut, till den mäktiga Rodhopou-halvön som sträcker sig norrut från Kolymvari. Afrata är en by ca 5 km från Kolymbari. Ingen buss går till Afrata (ännu), så det blir till att gå från Kolymbari. Jag har varit i Kolymbari flera gånger förut, men aldrig tänkt att fortsätta den asfalterade serpentinvägen mot Afrata, men nu skulle det alltså ske.





Vägen var bred, och man håller sig på utsidan av kurvorna (närmast branten) för att synas bäst, och det gick bättre än jag trott.

Vägen kantas av flera sorters tistlar. Den här känns lätt igen på de gula taggarna på de läderartade bladens kanter. ("Agriankatho". Roten har använts mot t.ex. halsont. )





En taverna var öppen i byn med denna utsikt från mitt bord.








En enkel lunch passade bra.




Turen gick sedan kilometern ner i en ravin med stranden och den tillhörande tavernan.








Tillbaka från Afrata ville jag inte gå den asfalterade kustvägen, utan tog av på en gammal väg mot Aspra Nera och andra småbyar på bergssidan.

Någonstans måste jag ta av till vänster ner i denna dalgång som syns på bilden för att komma tillbaka till Kolymbari.





För säkerhets skulle frågade jag en bybo om vägen gick till Kolymvari. Han svarade på ren tyska att han aldrig gått vägen, och kunde inte säga exakt hur jag skulle gå, utan att jag fick se efter om jag hittade.

Det fanns bara en liten skylt som ledde mig till denna gamla kyrka inbäddad i en olivlund.





Det gällde att hålla vänster för att inte komma ur kurs, men på en väg stod stora getter bundna vid träd, och dom ville jag inte skrämma. Det går verkligen många olika vägar i bergen, men en del tar plötsligt slut i tomma intet, och andra leder tillbaka, korsar varandra, och till slut vandrar man i det fria ...

Sist ett par bilder från "fattigstranden" (fattig på solstolar) som börjar vid "Klassidi River" på gränsen av Nea Chora och går västerut.
Lägg märke till strandbrinken - den våg av sand inåt land som naturligt avgränsar stranden. Den kan här bildas naturligt i lugn och ro eftersom inga tavernor, barer eller diskotek, eller strandpromenad, ligger i vägen.





Den "stående vågen" av sand binds av dessa växter.






I år har en liten "biflod" till Klassidi River skurit av gångvägen vid sidan av spången. Det kommer en strid ström med mycket kallt vatten från bergen (p.g.a. vinterns stora snömängd).