Theriso förvisso, ... men Meskla !

[lugnagatan]

Har kyrkoherden, som bor bredvid kyrkan, blivit galen, eller är han bara lite oteknisk?

Plötsligt har nu det vanliga ringandet varje hel och halvtimme, som anger tiden, upphört, och istället skräller mässoringningen, vid 7 tiden på morgonen, varje dag, plus även helgsmålsringningen körs varje kväll, och det är en mycket enkelt melodi: bingbång-bingbång-bingbång-... som upprepas ca 40 ggr, kallt och hårt, med två klockor.
Förut var det lite olika trudellutter varje vecka, ofta lite orytmiskt och baktungt, mer som pop-komp än sakralt.

Jag har lärt mig att leva med ljudena. Tuppen som gal (och flera avlägset), hundarna kan jag på mina fingrar, trafiken, mc:ar som vansinnes-accelererar, pick-up:er som smyger omkring i området med varor eller skrot, med högljudda megafonutrop. Det är också musik och förströdda kommandon på skolgårdarna som hörs i hela området. Det har kommit till nya förmågar i hundvärlden, en del skriker väldigt, också i samsång med kyrkklockorna.
Giagia och Pappous har en son med en släthårig foxterrier som är mycket folkilsken, han har även en katt som hoppar upp på balkongräcket och ropar på hjälp.
Giagia och Pappous själva har varken husdjur eller prydnadsväxter. Ingenting.


Det är ofta enkla anledningar till skallet. Andra hundar som passerar, en katt som kommer och lägger sig på muren, några ska iväg, skotten som skäller när matte jobbar och städar.
Det barska skallet från den gamla blodhunden på det platta taket ljuder över hela nejden, men kan orsakas bara av att en liten hund nedanför är ute och rastas, så att den stora hunden blir alldeles till sig.

Det som fångar mig mest är orosskällandet från lösspringande hundar som sprider sig som löpeldar över bygden: - Det är något på gång.


Många lösspringande hundar har ett hem någonstans, men dom är inte där så mycket, det är så mycket som måste kollas upp.


Nu är det så varmt om dagarna i Chania att man helst ska ha solhatt, och gå maximalt 100m , sedan uppsöka skugga, helst ett utomhuskafé med svalfläktar, och ha en bok med sig och titta i (nu har jag en bok från 60 talet i nygrekiska, med grammatik texter och glosor, men en ung grek som jag talade med - med svensk mamma - sade att dom olika betoningarna har försvunnit sedan 80-talet, nu finns bara den akuta accenten).

Jag fuskar emellertid och tog den gågna onsdagen en tidig buss till Theriso en bit upp i Vita bergen (det bara ca 45 min). Där var det kallt (!)
Framme på torget var det några arbetare som var igång redan med ett arbete vid monumentet. En rök svepte in scenen med Eleftherios Venizelos. Två hundar slogs med varandra och försvann sedan. En svart schäfer bakom ett galler började att skälla ilsket när den såg mig. "Rooms for rent", vänliga tavernor och allvarliga kafeinon.









Ett monument och museum över motståndet, ingenting att fotografera. På det här tråkiga huset stod en skylt: "militärhögkvarter" . Det skulle varit här som det för drygt hundra år sedan planerades, och gick käpprätt åt Akropolis i Aten för Eleftherios Venizelos.
Jag har alltid undrat varför stormakterna, nere i hamnen, gav sig så lätt. Det var säkert för det stora glädjehuset som på den tiden låg bland beskickningarna. Man var nöjda och glada när soldaterna kom från bergen, och tyckte dom såg trevliga ut i sina fina kläder och bjöd dom in för en pratstund. Jag har en teori om att det inte är säkert att det var enda till Akropolis i Aten man ville - men roligt ville man säkert ha!





Jag kollade nu in terrängen för att om möjligt se hur det skulle kunna gå käpprätt åt Meskla för mig. Vägen tillbaka mot Chania leder in i Therisoravinen, som är värt resan till Theriso bara den. Det ovanliga med denna väg är att den går på botten av en djup ravin. Man ser alltså bäst från bussen eller eget fordon. Hur det fungerar vid stenras förstår jag inte. Man får väl tänka att om man inte åker där igenom mer än en gång om året så är sannolikheten väldigt liten att få en sten stor som en bil i huvudet :-)





Bland bergen som reser sig på båda sidor fanns en öppning mot väster där det var tänkbart att ett genombrott mot Meskla skulle kunna vara möjligt.
Ett par bruna stora höns, eller om det var två tuppar, stod på en liten väg som ledde in bland tusenåriga olivträd. Den ena haltade när dom gick undan.






Vägen gick lite uppför till ett krön, och se, här såg det ut att gå att komma vätsterut på små grusvägar, men skulle jag komma till Meskla ?






Vägen var inte så rak. Den slingrade väldigt, men utför gick det, och nu såg jag några byar.






Så här såg utsikten ut i riktning norrut mot havet.






I Mesklas dalgång växte Äkta kastanj. Dom var nu överblommade.





Undervegetationen dominerades av Smultronträdet.






Först trodde jag att Meskla låg där på andra sidan dalgången, men där upp går vägen till Omalos, och kyrkbyn jag såg var Lakki. Meskla ska ha en vacker kyrka med dubbla torn och den såg jag så småningom rakt nedanför i dalgången. Där var alltså Meskla. Vägen slingrade vidare mellan branta bergväggar och runt höjder.









Vilken lycka. Meskla, mina drömmars mål. Och nå det så här på en av dom vackraste vägarna jag hittills gått på Kreta. Och slippa gå den 10 km långa bilvägen mellan Theriso och Meskla. En mättande doft av Hortensia mötte mig.





Det var rätt enkel stil på byggnaderna. Byn har varit stönderslagen flera gånger om.






Men den vackra "Church of Christ Savior" klarade sig ganska bra.






Nedanför kyrkan fanns en lummig uteservering som var öppen, där jag kunde ta igen mig. Här började många små källor. Som småningom rinner samman till det som blir det historiska Iardanos, som även har moderna namn som "Keritis" och "Platanias".







Dom två kanske viktigaste byggnaderna i det moderna Meskla syns här, kaféerna, som ser ut som enkla väntkurer.










Jag borde ha väntat på bussen som kommer till Meskla på eftermiddagen, men var intresserad av att gå längs dalgången mot Fournes.






Det går en väg på var sida. Den på högra sidan går högre upp, vilket ger bättre utsikt, men är mer slingrande, men fast den var bred och asfalterad kom nästan ingen bil. Dom åker på den andra vägen på den vänstra sidan av dalgången djupare nedanför. I stort sett längs den växande å , vars brus blev allt starkare norröver.
Jag hade fått för mig att jag skulle vandra ända till Platanias och äta middag, men fick ge upp vid Fournes. Där fick jag prata med en melonförsäljare vid vägkanten som bjöd på honungsmelon. Han tyckte jag betalar för hög hyra för mitt nuvarande boende.
Sedan stannade en vänlig man som skulle till Nea Chora, och jag hoppade in, och fick uppleva vad effektiv körning är. Man jobbar mycket med signalhornet.
Tillbaka i Chania kände jag mig vimmelkantig och fötterna värkte i kängorna. Direkt till den lilla fisktavernan. Massor med vatten, litet vin, och småfiskarna. Och den lilla medvetslösheten försvann faktiskt. Jag tror att det är bra att äta fisk flera gånger i veckan i värmen för mineralernas skull.
Nu en vecka efter har fötterna slutat värka, och jag vill bara tillbaka till Meskla...