Somrar på Peloponnesos 4.

[Monica P]

Det var olika konstellationer av folk som kom för att bada.

På morgnarna var det mammor och jajor med barn, oftast nerskjutsade av någon som sen for till jobbet. Stora matsäckskorgar. En jaja som satt på sin filt och delade ut tiropites och drickor. Mammor som lärde småbarnen att simma. Ett liv och ett ropande: kom upp ur vattnet nu! Kom och ät! Akta dig! Inte så långt ut! Mamma, titta, jag bottnar! Jaja, titta, jag kan simma!

Ibland fick vi känslan att det var en sån där gnuhjord på stäppen som råmar efter sina kalvar hela tiden. Men vi fick många vänner som var intresserade av vårt boende, som behövde lite vatten, ett plåster, ett verktyg. Några fick en tur med båten. Aldrig ska jag glömma Vasilis, en vuxen man med Downs syndrom, som aldrig åkt båt förut. Han var överlycklig...hans åldrade mamma var panikslagen och stod på stranden och skrek...

Mitt på dagen blev det lugnt. Lokalbefolkningen åkte hem för att äta, sova middag eller titta på Bold and Beautiful- den såpan var mycket populär.

På kvällssidan kom en annan kategori badande: moppegäng, trötta fältarbetare, grupper av unga män som spelade beach volley och strandtennis, korvgrillare, par som höll sig för sig själva. Man fick inte elda på stranden, men många gjorde det ändå, grävde en grop och tände en liten eld. På natten såg man slocknande eldar både här och där.

Stjärnhimlen var oftast oerhört klar. Vi la oss på rygg för att spana efter satelliter och stjärnfall.

Havet hördes hela tiden. Vi behövde inte titta ut ur tältet för att se vilket väder det var, det berättade havet för oss , med smekande långsamma vågor eller våldsamma brak och fräsande, dånande vattenmassor. Några gånger varje sommar fick vi ge oss ut mitt i natten för att dra den egna båten högre upp, eller hjälpa grannarna med deras.

Vi hade en stor grill, en halv tvättmaskinstrumma på stativ, hembygge. Det blev åtskilliga bläckfiskar grillade på den. Andra fiskar också, direkt på grillgallren eller i en långpanna över glöden. I långpannan kunde man laga olika sorters mat, briam eller melitsanes med tomatsås. Vi samlade bränsle på stranden, vinddrivna grenar och allt möjligt brännbart.

Det fanns väldigt många duktiga harpunfiskare och eftersom vi hade båt blev det ofta ett sällskap på fyra-fem som åkte iväg tillsammans. Fisketurerna tog alltid många timmar och det gällde att passa på när vädret tillät, för om det började blåsa kunde det hålla på i flera dagar.Ingen god idé att sitta i en liten båt nära skarpa klippor om det blåser! På de bästa fiskeställena var det för djupt för att man skulle kunna ankra, och dessutom är det svårt, ibland omöjligt att dyka och harpunera fisk om det strömmar för mycket.

Under åren lärde jag mig mycket om dykning och harpunfiske, utan att för den skull ha fångat en enda fisk. Sonen, som var sju år första sommaren, lärde sig otroligt snabbt att dyka. Han hade en egen liten gummibåt ankrad med en sten så där tjugo meter ut från stranden. Han simmade ut till sin båt och höll sen på att dyka i timmar, hämtade upp snäckor och stenar. När han efter några år var stark nog att spänna en harpun fick han följa med männen på riktiga turer och blev verkligt bra på att dyka och harpunera.

Nu är han vegan och vägrar att fiska, men jag tror att de där somrarna var nyttiga för hans utveckling- både kroppsligen och själsligen. Ska fråga honom nån gång...