Somrar på Peloponnesos 8.

[Monica P]

När det inte var fiskeväder for vi på turer i omgivningen. Filiatra, Kyparissia, Pylos, Methoni, Koroni, Kalamata, Dirou-grottorna.

Peloponnesos är stort! Det finns hur många fina platser som helst att besöka .
Man behöver bil, det är avsevärda avstånd. Alternativt kan man välja sig en plats och stanna där- nog så givande för den som föredrar det lugna livet.

Hör man namnet Kalamata tror jag de flesta tänker på oliver- stora, suveränt goda. Att åka genom olivskogar är ett äventyr i sig- gamla trädbjässar med vridna stammar, nyplanterade i regelbundna rader. Om man bevattnar dem med droppsystem får man frukt varje år, eljest vartannat. På rådhuset i Gargaliani var det anslaget hur många olivträd var och en hade och något om besprutning mot dakos, en ohyra som förstör oliverna.

Antonis far var en ung man efter andra världskriget. Han berättade att man fick ekonomisk hjälp att plantera då, och de träden är fortfarande i sina bästa år.

Antonis själv hade satsat på tomater. Från EU hade han fått bidrag att bygga växthus. Det hade en massa andra också fått, så det var överproduktion och dumpade priser...Antonis åkte flera gånger i veckan till Tripolis och levererade till grönsakshandlarna där. Ibland kom han ner till campingen och slängde av några lådor till oss...

Vi var ofta hem till dem och såg hur en lantlig idyll kan se ut: lamm och killingar, höns, hundar, katter, enstaka kor och åsnor traskade fritt runt huset. En stor säng hade han hängt upp i mullbärsträdet, men myggnät över. Där sov han hela sommaren. Men idyllen var nog bara i våra ögon: hårt arbete, avsevärda skulder, föråldrade maskiner och aldrig tid till att träffa nån flicka som skulle vilja dela hans liv i "idyllen".

En imponerande syn såg vi ett år under återresan mot Patras. Det var tomatsäsong och hundratals traktorer med släp körde långsamt eller hade helt stannat av på vägen mot Kyllini. Släpen var lastade till bristningsgränsen med avlånga tomater som skulle till en konserveringsanläggning i närheten.Vi körde dit för att se. I tur och ordning körde traktorerna in under en stor dusch för den första tomat-tvätten. Sen tippades de ner på ett flera meter brett transportband som gick in i fabriken. Jag undrar förstås hur de understa tomaterna i varje lass klarade sig...De trötta bönderna som väntade på sin tur la sig i skuggan under sina vagnar och vilade.

Halvmeterlånga gurkor...paprika...vindruvor...meloner...vattenmeloner...

Vattenmeloner odlas i mängd och går i export till Italien och norröver. Det är ett jättejobb. En liten sliten man som gärna tog en ouzo med oss på kvällarna, berättade om detta. "Markesinis" var hans öknamn, en lite speciell herre.

-Första året på ny mark kan man så direkt. Senare år måste man ympa in vattenmelonskottet på en rot av pumpa. Det sker på vårvintern i växthus. Man skär av skotten och passar ihop dem med den andra roten och fäster med klädnypor. När de blir större ska de planteras ut och skötas med vattning och ogräsröjning. Skörden börjar kring midsommar, och då får gästarbetare från alla håll bråttom: från åkern till traktorlass, från traktorlassen till långtradare, sen till Patras för vidare skeppning. Tungt jobb! Inte sällan fick vi några meloner nerkastade till oss från traktorerna.

Som specialist att avläsa vilken melon som var finast hade Markesinis gott rykte. Hans högerhand var en enda krok där fingrarna hade fastnat ihop, men han jobbade i alla fall. Hans dialekt var inte lätt att tyda men jag fick höra många historier alltmedan nivån i ouzoflaskan gick ner.