Er man i Ierapetra 2010, april

[Ylva A]

Efter 3 månader i kalla Norden med lika mycket snö och kyla som på 40-talet och efter en mycket trevlig och omväxlande vårvecka i Iserlohn med Cirkus Roncalli, skeppslyftningsverk mellan kanaler, tivoli, gin rummy, tyska matspecialiteter och god öl tillsammans med vännerna Christian och Christel, var det åter dags för det älskade Kreta.

Jag börjar med allt tråkigt som hänt med vännerna under bortovaron. Nikos, min grekiske vän sedan 24 år, mötte som vanligt med vår Renault Clió, men han såg både avmagrad och 10 år äldre ut än sina 70, efter bara tre månaders åtskillnad. Hans hjärta hade inte orkat pumpa tillräckligt, utan massor av vatten hade ansamlats i benen. Efter 20 dygn på lasarett och med diverse mediciner mådde han bättre igen och hade, hör och häpna, helt slutat med alkohol sedan 2 månader tillbaka. Underverk kan ske, hoppas jag! Förra gången, efter hans separation från hustrun Effi, lovade jag att skriva en bok om honom, om han fimpade spriten. Det blev ingen bok, så jag nöjer mig fortfarande med månadsbrev!

När vi träffade kirio Manolis, småbrukaren, visade det sig att han opererat ett ljumskbråck. Då är det inte lätt, att vara lantbrukare med planteringar för djur och hushåll. I hans bortre belägna område, ”Såpato”, finns nu bara våra gemensamma odlingar med snart klara vitlökar samt hans potatisland. Alla övriga odlingar ligger nere. Frågan är om han som 81-åring orkar starta på nytt? Pigg och stark verkar han dock fortfarande vara och lika glad och social.

Den tredje olyckan har drabbat Jannis, en f.d. lastbilschaufför och vän i byn, som jag tidigare berättat om som stor producent av raki. Eftersom han var storrökare, fick han strupcancer för några år sedan. Efter strålning och terapi under flera år i Heraklion, har han nu fått besked om, att cancern spridit sig till hjärnan. Ja, livet består av glädje och bekymmer både i Grekland och i Sverige. Det blir svårt att träffa honom igen!

Det här sker dock inte iSverige. Under våra morgonpromenader möter vi folk och vi har för vana att alltid hälsa. En änka, Marika, säkert över 80 år, brukar ofta vistas utanför sitt hus med olika göromål, när vi passerar. Bland de första dagarna ropade hon in oss och ville att vi skulle stanna. Hon överlämnade ett dussin ägg med kommentaren: ”När ni går förbi hälsar ni alltid och pratar och det gör att tiden för mig går lite lättare”.

Nu undrar ni förstås, hur det gått med ”våra” hundar? Manolis har bara hanhunden Buster (1 år) kvar i ”Såpato” ,eftersom han inte har några grönsaker att försvara där. Buster är helt tyst, när han ser oss, men hoppar av glädje. Han vill gärna bli kliad på ryggen stående på bakbenen. Mamma Piff och Syster är nu bundna nära Manolis hus. När vi närmar oss, blir det ett skällande utan all like. Båda kastar sig på rygg och vill bli kliade på magen. Könens olikheter påminner mig om människornas. Männen vill bli kliade på ryggen och kvinnorna…! Vår Fri-Dolf har dock under vintern gått till de sälla jaktmarkerna. Pelagia försökte ge honom mjölk, när han kom och letade efter oss vid vårt hus. Han tog dock inte emot mat från någon okänd. Vi vet inte om han svalt ihjäl eller om något förgiftat honom, vilket ibland händer med byns katter. Frid över hans minne! For ever vår Dolf!

Pelagia skall vara med i en kretensisk kokbok. Tillsammans med 39 andra inbjudna kvinnor for hon till Móchlos, 30 km bort på nordkusten, där de lagade sina bästa rätter. I hennes fall var det tirópita = pannkaka fylld med misitraost. Hon har tidigare lärt Ylva hur man gör och Ylvas tirópita har vännerna redan smakat. Vi ser fram emot andra äkta kretensiska recept i boken och att Ylva eller jag lyckas laga dem lika bra som grannfrun Pelagia.

Den 23:e var det Geórgosdagen. Kolla, det står Göran i Din almanacka! Under c:a 14 dagars tid blev grannen Geórgos uppvaktad, eller rättare sagt bjöd de släkt och vänner på mat, dryck och samvaro, ibland vid lunchtid och ibland på kvällen. Pelagia hade ett stort jobb att bara ringa och fråga vilken dag som passade. De två älskar verkligen att träffa folk och få tiden att gå! Geórgos berättade, att han via telefonen blivit gratulerad ända från Australien. ”Men Papandréo ringde inte” sa han.Tyvärr var jag inte snabb nog att fråga: ”Ringde Du honom då”. Papandréo heter ju också Geórgos. Men vår Geórgos gillar inte Pasók utan Néa Demokratía.

Jag får frågor om den dåliga grekiska ekonomin. Vi märker inte av den privat, men vi märker de ständiga strejkerna. Folk handlar som vanligt, dvs. dagligvaruhandeln är oförändrad. Bensinen kostar 1,5 €/l och ett paket cigaretter 4,5 €. Två Amstel med 5 tallrikar mezé kostar fortfarande 5 € på ”Posten”, men ouzon har ökat med 40 % till 100 kr/liter. Raki får vi gratis! Men i TV berättar man, att varje grek måste betala 1500 – 5000 € mer per år, för att landet ska komma på fötter igen. Nu ska man sluta att dela ut två extra månadslöner vid påsk och jul till 2 miljoner offentliganställda. Pensionerna sänks och pensionsåldern föreslås bli höjd från 53 (i medel) till 67 år. Armageddon! Själva säger de: ”Hur ska vi orka? Vi tjänstemän sitter ju hela dagarna, röker och dricker kaffe på jobbet och går sedan till kaféer och röker och dricker alkohol. Vi motionerar inte, som ni utlänningar gör. Det går ju inte ihop”! Förr gällde: efter tidig pension, ett annat lättsammare arbete. Tillsammans med pensionen blev det en god total ekonomi för familjen.

Bekymmer med ekonomin märks inte i den grekiska sjukvården. Jag har nu egen erfarenhet av den. Den 27:e fick jag hjärtproblem under morgonpromenaden och åkte ganska snabbt till Ierápetras sjukhus. Det var inte första gången, som jag kände av andningsbekymren, så därför reagerade vi snabbt. Den 30:e åkte jag hem ordentligt undersökt med alla moderna hjälpmedel från sjukhuset i Agios Nicólaus. De (och jag) ville ha allt ordentligt utrett, för att undvika eventuella framtida problem. I Östersund skulle jag troligen, efter ett akutbesök, få återkomma två månader senare förultraljudsundersökning. Efter ytterligare två skulle jag möjligen få göra arbets-EKG. Hela tiden med olika läkare. Här blev jag mottagen akut trots läkarstrejk som pågick! På mottagningen var det ett organiserat kaos! Alla i personalen verkade veta vad de skulle göra, men sprang ut och in mellan de olika mottagningsrummen. Patienterna gjorde samma sak, dock utan att veta vilket rum de skulle till! Efter ambulansfärd till Agios Nicólaus, fick jag ligga på öppen sal på kardiologen (hjärtavdelningen) i 3 nätter, innan de ville släppa hem mig igen. Nu äter jag ½ tablett blodtryckssänkande medicin per dag. Jag har upplevt stor vänlighet från medpatienter, deras anhöriga och från läkarpersonalen. Grannar har hälsat via Ylva och önskat mig ett snabbt tillfrisknande. När jag återkom till byn, visste alla om att jag varit på sjukhus! Nu återgår livet till det normala, hoppas jag!

Vår gode vän Kenneth från Örebro, men som bor i grannbyn Mirtos delar av året, drabbades även han av en liknande hjärtåkomma några veckor tidigare. Är det någonting smittsamt som drabbar oss ”flyttfåglar”? Flyttfågelinfluensa?

/ Jannis