vårresa i södra Albanien

[larstommy]

I början av mars år 2011 var jag på en vårlig veckoresa till Albanien. Resan dit gick med flyg från Köpenhamn via Wien till Tirana. Därifrån sedan vidare med hyrbil till Saranda och södra Albanien.
Turen från Tirana ner mot Saranda började soligt och lovande måndagen den 7/3, det var varmt och gott, ungefär som en fin försommardag i Sverige. Första fikapausen blev alldeles efter Vlora som ligger vjd kusten och är en mindre stor stad, med sjöfart och till viss del turism om sommaren. Därifrån fortsatte vi mot Fier och Llogara som är en nationalpark med ett bergspass på ca 2000 möh, mycket vackert men vädret där var inte nådigt, faktiskt snöade det när vi passerade den högsta punkten längs vägen som leder vidare ner mot kusten och Saranda.
Men vädergudarna var därpå nådiga emot oss och solen visade sig strax igen, och den hade vi sedan med oss i stort sett var dag under semesterveckan.

Nästa dag, tisdag 8/3, vaknade vi opp till en strålande dag, det var lugnt och fint i hamnen som vi hade en härlig utsikt över från vår balkong på hotel Porto Eda. Efter frukosten gav vi oss iväg mot den grekiska gränsen och en plats som heter Butrint.

Butrint, och dess omgivningar, är en plats med lämningar av mänsklig aktivitet som sträcker sig bort till den tid då mänskligheten var i sin linda. Platsen har varit bebodd av illyrier, greker, romare och var som stad mest betydande under den bysantinska eran. Lämningarna är spridda över ett stort område som är inlindad i grönska och omgiven av vatten, och är väl bevarade. En kanal förbinder det joniska havet med en sjö, Lake of Butrint. Det är lätt att föreställa sig varför platsen haft stor betydelse genom tiderna, rik på föda såsom fisk, olika villebråd, och goda jordbruksmöjligheter, och strategiskt placerad vid sundet mittemot Korfu. Här har många makthavare skiftat genom tiderna. Platsen besöktes av Nikita Chrustjov på 60-talet som tyckte att det skulle vara en bra plats att anlägga en u-båtsbas på, av det blev det inget av, och det får man vara glad för, idag är området inte bara en arkeologiskt intressant plats utan också en naturskön nationalpark. Har man inte tillgång till egen bil kan man på egen hand ta sig dit med buss, eller taxi från Saranda.

Vidare längs stigarna i Butrint, den gamla så kallade Lejonporten var fin att se, dessa murverk tillhör dom äldsta i Butrint, det finns spekulationer om att platsen en gång koloniserades av Trojaner efter deras nederlag i kriget mot Athen, men det är inget som är vederlagt.

Tillbaka till Saranda tog vi vägen över kanalen med kabelfärjan och sedan vägen på andra sidan sjön, många, många vackra vyer över det bördiga landskapet var det, det var en fin dagsutflykt vi hade vår första dag i Saranda o södra Albanien... å fler blev det.
Norrut från Saranda går en slingrande fin väg längs med kusten och genom många fina gamla byar, Shen Vasil, Vuno, Lukova, Himare, Dhermi med flera.... Här är också många fina stränder. Så nästa dag, onsdag körde iväg på det hållet för att se oss omkring där, pic-nic korg¨hade vi med oss förståss, och vårvädret var strålande.

Vår tur denna dagen fortsatte till Himare, en relativt stor liten by, vi stannade till där och vandrade runt nån timme i den gamla delen av byn, en del av husen var övergivna, medans andra var iordningställda och bebodda, en vacker å rogivande plats. Och här blev vi tilltalade med Yassas när vi hälsade på folk.

Nästa dag den 10/3 bar det iväg inåt landet, först för att se och uppleva Syrin e kalter ( det blå ögat ) som är ett häftigt naturfenomen inte så långt från Saranda. Det är underjordisk vattenkälla/flod som väller opp med friskt klart vatten i stora mångder, vattnet är klart blått opch bidrar till en älv som har sin början där, längre ner är det oppdämt för utnyttjande av vattenkraften. Själva vattenådran är det ingen som riktigt vet hur djup den är, dykare har varit ner till 50 meters djup men den sträcker sig ännu längre ner än så. En otroligt vacker plats. Därefter fortsatte vi mot Gjirokaster, men först lite bilder från Syrin e kalter. När man ser vattenkällan förstår man hur namnet kommit till. Här förlustade vi oss också med grillad killing på restauranten där, det var mycket gott.

Vägen vidare slingrar sig uppåt i bergen innan man kommer fram till dalgången där floden Drina rinner fram och där staden Gjirokaster ligger.

Staden är sedan år 2005 uppsatt på Världsarvslistan på grund av dess genuina gamla stenhusbebyggelse.

I wikipedia kan man läsa följande :
Gjirokastër är en uråldrig stad med spår efter mänsklig bosättning från 000-talet f.Kr. Staden grundades förmodligen på 1100-talet intill ett fort. Under det bysantinska tiden utvecklades staden till ett handelscentrum.
Stadens namn kommer från den illyriska stammen Argyres eller från det grekiska namnet för silver; under antiken var staden känd på grekiska som Argyropolis (\"Silverstaden\") eller Argyrokastron (\"Silverslottet\"). På modern grekiska kallas staden Argyrókastro, varav dess nutida namn, på albanska Gjirokastër eller Gjirokastra.
Staden var en del i Epirus på 1300-talet innan den togs över av Osmanska imperiet år 1417. Gjirokastër intogs år 1811 av den albanske paschan Ali Pasha av Tepelenë, som grundade sitt egna halv-autonoma område i sydvästra delen av Balkan. I slutet av 1800-talet blev området ett centrum för motståndet mot det osmanska styret. Girokastërmötet, en av de viktigaste händelserna i albansk befrielserörelses historia, hölls här år 1880.
Under Balkankrigen ockuperade den grekiska armén staden och den före detta grekiska utrikesministern Giorgos Christakis Zografos förklarade Gjirokastër som huvudstad i den kortlivade grekiska autonoma staten Nordepirus, det vill säga Sydalbanien. Gjirokastër ockuperades av fransmännen innan staden överlämnades till Albanien. Under Andra världskriget var staden ockuperad av italienska, grekiska och tyska trupper innan den åter hamnade under albanskt kontroll 1944.
Efterkrigstidens kommunistregim utvecklade staden till ett industriellt och kommersiellt centrum. Staden Gjirokastër utnämndes 1961 till museistad på grund av sina välbevarade stenhus (1600- till tidigt 1800-tal) och sin medeltida borg, men också mycket tack vare det faktum att staden var
diktatorn Enver Hoxhas födelsort. Han föddes här 1908 och hans hus förvandlades till ett etnografiskt museum, vilket hamnade i fokus för Hoxhas personkult.
Gjirokastër hade stora eknomiska problem efter kommunistregimens fall 1991. Särskilt svårt hade man efter 1997, då ett enormt pyramidspel kollapsat, något som destabiliserade hela Albaniens ekonomi. Staden hamnade i fokus för ett rebelluppror mot Sali Berishas styre och starka protester mot regeringen hölls, vilka till slut ledde till Berishas avgång. Den 16 december 1997 sprängdes Hoxhas födelsehus i luften av okända personer (sannolikt anti-kommunister).
Gjriokastërs ekonomiska situation har förbättras sedan slutet av 90-talet, men folkmängden har sjunkit på grund av stor utvandring av både greker och albaner till Grekland.
Många hus i Gjirokastër har en starkt lokal prägel som har gett staden dess benämning \"stenstaden\", då de flesta äldre hus har tak täckta med sten. På grund av Gjirokastërs betydelse under kommunistregimen, räddades stadens centrum åtminstone delvis från tanklösa förändringar som skedde i andra städer runt om i Albanien, men dess status som \"museistad\" har inte inneburit att man underhållit staden. Följaktligen är många av de historiska byggnaderna vanvårdade, ett problem som endast långsamt håller på att finna sin lösning.
De historiska monumenten innefattar ett par moskéer och venetianska kyrkor från 1800-talet, vilka har genomgått renoveringar under 1990-talet. Ett slott från medeltiden står fortfarande kvar vid bergssidan som vetter mot staden. Slottet dominerar stadsbilden och nämns tidigast i ett historiskt register 1336. Från detta överblickade man den strategiskt viktiga rutten längs floddalen. Slottet är öppet för besökare och hyser ett militärt museum som visar erövrat artilleri och minner om kommunistmotståndet under tyska ockupationen. Här finns också ett erövrat amerikanskt rekognoseringsplan som visas upp för att minna om kommunistregimens kamp mot \"imperialismens krafter\".
Slottet byggdes på 1700-talet och beställdes av Gjin Bue Shpata, en lokal stamledare. På 1800- och 1900-talen gjordes en del tillbyggnader av Ali Pasha Tepelene och under kung Zogs styre. Idag har slottet fem torn, ett klocktorn, en kyrka, vattenfontäner, häststall och många andra intressanta delar. Norra delen av slottet förvandlades under Zogs styre till ett fängelse och användes av kommunistregimen för att hysa politiska fångar.
Gjirokastër har även en gammal bazaar, som ursprungligen byggdes på 1600-talet, men har återuppbyggts på 1800-talet efter att den brunnit ned. Det finns fler än 200 bostadshus bevarade som kulturmonument i Gjirokaster idag, och staden är även platsen för den Internationella Albanska Folkfestivalen som hålls där vart fjärde år, senast 2005.När staden först föreslogs bli uppsatt på Världsarvslistan 1988, var ICOMOS experter brydda över ett antal moderna byggnader som avvek från den gamla stadens utseende. Först 2005 blev stadens historiska kärna upptagen som ett världsarv.

Här är en bild på återvägen mot Saranda från Gjirokastra. Att köra bil i Albanien är lite grann som det var att färdas på vägarna i Grekland för sisådaär 20-30 år sedan, och det var långt ifrån alltid vägarna höll så god standard som det syns på denna bild. Men med tanke på att privatbilismen i Albanien bara har ca 20 år på nacken och landet till största delen består av höga berg är det kanske inte så konstigt att vägnätet ännu så länge är undermåligt.

Vägarbeten med dom större vägarna pågår överallt. Men det kommer säkert ta lång tid innan allt är iordning. Och trafiken har också ett drag av "vilda västern" över sig, men det gick bra att färdas ändå, bara man tog det lugnt och anpassade sitt trafikbeteende efter dom förhållande som rådde.
Picnic vid vägkanten på tillbakavägen framåt kvällningen.Vi bjöds på strålande vyer, minst sagt.

Nästa dag, den 11/3, bestämde vi oss för att inte fara iväg så långt utan packade ner lite matsäck och gav oss iväg ner till Ksamil, som ligger alldeles söder om Saranda, bara några kilometer därifrån. Ksamil är mest känd för sina fantastiska små stränder, och dom var fina, byn i övrigt är inte så mycket att orda om, men stränderna, och vattnet, oj oj oj…….

På tillbakavägen till Saranda tog vi en avstickare opp till en gammal borg som tronar på en kulle över Saranda o kikade på utsikten därifrån, eftermiddagsolen avnjöts sedan på ett Cafe´i hamnen nedanför vårt hotel.

Den 12/3 satte vi sikte på Llogara och nationalparken där, den å andra nationalparker i Albanien är ett gott arv från kommunist-tiden, och jag tycker överlag att naturen i Albanien är en stor tillgång för presumtiva turister. I Llogara är där möjlighet till vandring, parachuting å andra utomhusaktiviteter i bergen, hotel och restauranter finns i området.]

Det blev ännu en vacker dag i bergen.
På tillbakavägen stannde vi till och köpte honung, det blev också ett kort stopp i byn Dhermi, som vi senare skulle se mer av, innan vi fortsatte färden i solnedgången.

13/3, då vi gav oss iväg för att kika lite närmare på byn Dhermi, som ligger en bit norr om Saranda i bergen vid kusten.
Byn Dhermi var vacker att skåda med många gamla stenhus, och låg som ett örn-näste vid bergsklipporna. Vjollca snackade med folk i byn och vad vi förstod så var där mest äldre som bodde kvar, dom unga hade emigrerat eller bodde på annat håll i Albanien. Många hus var övergivna och tomma, medans folk utifrån köpt upp mark och byggt nytt för sommarnöje och hotell. Mannen på bild uttryckte sina bekymmer för byns framtid då där inte ens fanns en skola för dom yngre längre. Men en supermarket fanns det i alla fall, så där inhandlade vi lite skaffning mot en moderat summa. Prisnivån i Albanien är generellt sett låg för turister.

Den 14/3 bestämde vi oss för att besöka Fier och dom gamla antika lämningarna i Apollonia som finns där. Det ligger ca 20 mil norr om Saranda och man passerar där ifall man kör söderut från Tirana i riktning mot Saranda, vi körde kustvägen när vi körde sträckan på väg ner, den är rätt kringelkrokig speciellt efter Vlora då kan kommer upp i bergen. Så nu trodde vi att det skulle gå snabbare att köra en annan väg inne i landet istället, över Gjirokaster där vägen såg väldigt fin ut då vi var där tidigare.
Hej hopp vad vi bedrog oss.
Efter Gjirokaster så kom vi till Tepelene å därefter var det väldigt mycket vägarbete, å var det inte vägarbete så var vägen minst sagt usel. Det tog oss ca 5 timmar att köra 20 mil, men men vi var ju där för nöjes skull, fast trötta var vi när vi kom fram, så det blev mindre tid där än vad vi tänkt. Fast att vackert var det längs vägen.

Dagen sammanföll med Diten e Veres som är en helgdag i Albanien då man firar vårens ankomst, störst firande lär där vara i staden Elbasan. Men också i Apollonia märkte vi av det då där var mycket familjer som hade picnic och barbecue tillsammans i det gröna.

Väl framme brydde vi oss inte så mycket om att ströva runt o kika på alla lämningar som är spridda över ett rätt stort område för det vi var trötta, men en del såg vi förståss och det gamla klostret var fint.


Om Apollonia finns följande att läsa i wikipedia :
Apollonia var en forntida stad i Illyrien, vars ruiner nu finns längs kusten i centrala Albanien, tolv kilometer från staden Fier. Den grundades av illyrerna, och grekerna anlade senare kolonier där omkr. år 600 f.Kr. Det var ett intellektuellt centrum för romare och greker. Caesars adoptivson Augustus, senare Romarrikets kejsare, studerade där i sin ungdom.
I staden bodde illyrer, vilka utgjorde majoriteten, och i grannskapet bodde ättlingar till de grekiska kolonisatörerna. Staden växte sig snabbt till 50 000 invånare vid andra århundradet f.Kr. Apollonia styrdes ändå av greker som även hade kontroll över den illyriska befolkningen.
Apollonia var likt Durrës en viktig hamn på det illyriska kusten, och här fanns också den romerska härvägen Via Egnatia som i öster ledde till Thessaloniki och slutade i Konstantinopel. Staden var för en tid del av Pyrrhus herravälde. Sedan dess, 229 f.Kr., stod den under romerskt styre. 148 f.Kr. blev Apollonia en del av den romerska provinsen Macedonia, och senare införlivades den med provinsen Epirus. År 48 f.Kr. utbröt ett krig i Apollonia mellan Pompejus och Julius Caesar. Caesar använde orten som militärbas, och Octavianus blev underrättad om Caesars död när han var placerad i Apollonia.
Under 1300-talet förlorade Apollonia sin betydelse som handelsstad då ett stort jordskalv förstörde handelsvägen, och havsnivån sjunkit så lågt att staden inte länge var en hamn.
Tidigt introducerades kristendomen. Ett kloster invigt åt Jungfru Maria är från 1400-talet. Idag finns arkeologiska fynd utställda vid klostret, vissa av fynden är från Albaniens huvudstad Tirana. Under tiden då kommunismen var på väg att störtas hade många arkeologiska samlingar plundrats. Under ruinerna hade även plundrarna försökt att gräva fram värdefulla föremål.

!5/3 Tog vi det lugnt och stannade i Saranda, lite möra som vi var efter gårdagens skumpande på vägarna. Det var skönt att bara se sig omkring något där också å kika på vardagslivet i byn.
Här är lite gatubilder från Saranda, mest från marknaden där, som var liten men livlig som en marknad ska vara.

Det var skönt att strosa runt o bara se sig om utan något speciellt mål för ögonen. Senare på kvällen åt vi Koukoretsi på en taverna, å det var gott åsså i Albanien.

Den 16/3 vår sista dag innan återfärden mot Tirana. Vi tog en tur opp till Tepelene för att se om Ali Pascha var hemma. Det var han inte, inte så konstigt då han ju mördades på order av den Osmanske Sultanen Mahmud ll 1822 i Ioaninna. Vi mötte där bara en gammal gumma som bekräftade att det var Ali Paschas borg vi var i, "men var han gömt sitt guld visste hon inte” , sa hon. "Vi bara bor här" En skämtsam och god gammal dam var det, som de flesta andra invånare vi stötte på under vår resa .


Ali Pascha av Tepelenë
Ali Pasha bin Veli Tepelenë, (1741 – 24 januari, 1822), var en albansk politiker och adelsman. Han var de facto självständig furste över den västra delen av Rumelien, det Osmanska rikets europeiska territorium. Hans huvudstad var Ioannina. Han var en framgångsrik om än grym administratör och Ioannina blev en av Greklands rikaste städer under hans tid.
Ali Pasha föddes i en inflytelserik klan i byn Hormove i södra Albanien, nära staden Tepelenë där hans far Veli var hövding (bey). Familjen förlorade mycket av sin politiska och materiella status medan Ali fortfarande var barn, och sedan hans far mördats 1758, bildade Alis mor Hamko ett rövarband, där sonen fick ett rykte som en ökänd ledare. Detta fick de osmanska myndigheterna att öppna ögonen för Ali, som därmed kunde påbörja en lysande karriär i den turkiska statsapparatens tjänst.
Ali startade sin tjänstgöring i den osmanska administrationen med att hjälpa paschan av Negroponte (Eubea) att kväsa ett uppror i Shkodër och 1768 allierade han sig med samt gifte hans sig med dottern till den förmögne paschan av Delvina. Hans bana fortsatte som stallföreträdare åt generalguvernören av Rumelien. Han installerades 1787 som pascha över Trikala som belöning för sina insatser i sultanens krig mot Österrike.
Kort därefter, 1788 närmare bestämt, gjorde han sig till guvernör över provinsen Yanya (Epirus), som skulle bli kärnan i hans välde de närmaste 33 åren. Han utnyttjade den svaga osmanska centralregeringen för att ytterligare utöka sitt territorium tills han lade större delen av Albanien, västra Grekland, Thessalien, Peloponessos samt Eubea under sig.
Ali Pashas mål var att bryta sig ur det Osmanska riket, och 1820 hade han inrättat ett rike som sträckte sig från Albanien till Peloponnesos. När nyheten om hans avsikter att skapa en grekisk-albansk stat spred sig skickade den osmanske sultanen Mahmud II sina trupper mot honom. Efter en lång belägring av borgen i Ioánnina gick Ali Pasha med på att möta den turkiske överbefälhavaren på ön Nisi den 24 januari 1822, och blev där mördad.


Vi hade en go resa, och fick se och uppleva mycket fint, och för mig var den alldeles speciell eftersom jag hade min fru med mig som en alldeles egen inhemsk guide och följeslagare.