Ett gammalt minne från Skiatos

[Ylva A]

Året var 1989. Ylva var ”nyseparerad”, jag ”fri” men med två resebiljetter på kombinationsresa till Skopolos-Skiatos. Vi hade nyss träffats, men Ylva kunde bara få ledigt från jobbet under Skopolosveckan.

Vi hade en underbar vecka vid midsommartid. Vi bodde på Skopolos Village, promenerade, cyklade, åkte buss och vespa och lärde känna delar av ön – och varandra. En dagstur till Alonissos gjorde vi också. Även det en härlig ö!

Den andra veckan fick jag vara ensam på Skiatos. Min kommentar om ön (i fotoalbumet) blev: ”Vilken badö”. Ylva fick vykort varje dag. Medan hon jobbade, åkte jag vespa från strand till strand för att kolla vilken som var bäst.

Jag var med om en arrangerad tur per båt runt ön och om en kvällstur. På kvällsturen var det förutom mat och dryck en danstrupp som uppträdde. Antalet som åkte med på turen var c:a 20. Maten var inget att minnas och danstruppen nådde inte kretensiska höjder. Men redan för 25 år sedan hade man tydligen en intuitiv känsla för mina dansanta kvaliteter. Dansledaren, c:a 35 år, gick fram till den äldste bland turisterna, som var jag, dryga 50 år och utmanade mig på dansduell. ”Dansen” gick ut på att bara hoppa högt upp och ned i högt tempo. Van vid vollyboll och med god fysik hoppade jag både högre och blev mindre trött än ”proffset”. Dansen minns jag, men inte applåderna. Min utmanare såg både trött och sur ut.

Någon halvtimme senare kommer en av dansarna fram till mig och säger: ”Du måste passa dig. Chefens tjej har sagt till honom att en gammal gubbe har mer krut än du. Han är förbannad på dig. Var försiktig, han har pistol också!” Trots mordhotet skrattade jag och kunde inte ta det på allvar. Chefen såg jag inte senare under kvällen. Jag kom lyckligt hem med bussen. Jag tror inte att danstruppen var grekisk utan från något annat land på Balkan.

När jag efter semestern mötte Ylva igen, var hennes kommentar fast utan att ha sett min dans: ”Du är inte samma person i Östersund, som du är i Grekland.” Eftersom hon gillade mig mer som grek än som svensk, var det ju helt klart att boende i Grekland skulle vara ett livsmål. Målet nådde vi och har själva snart haft 25 år tillsammans.

/Jannis