Strykbrädesfilosofi

[Monica P]

Jag gillar att stryka, har sagt det tidigare. En bra strykbräda och ett gammaldags strykjärn utan ånga, musik efter humör och växande högar av färdigstrukna örngott och kläder bredvid.

Ångstrykjärn behövs inte , i allafall inte på vintern, så fuktig som luften är här nära havet.

På sommaren hinner man knappt hänga upp tvätten innan den torkar, men nu är det segt.

Kommer att tänka på en episod från våra campingsomrar på Peloponnesos. Det hade regnat häftigt och oväntat en natt, och jag draperade filtar och kläder över grenar och buskar för att den frambrytande solen skulle göra sitt jobb. En stor påse med ris hade blivit genomblött så det strödde sonen ut runt alla myrhål i omgivningen.

Det fanns jättemånga myror men inte av den nordiska klättrande sorten, dessa höll sig i sina underjordiska hålor och vandrade ut på spaningsturer över hela platån. Det fanns stora vaktmyror och pyttesmå hemmamyror, jodå, vi studerade dem.

Innan kvällen hade de flitiga krypen burit ner allt riset i sina gömmor. Men de var nog inte nöjda med fuktigheten, för nästa dag låg det åter ris runt alla hålen... och i många dagar kånkade de ris upp och ner morgon och kväll. Samma gjorde de nog med sina ägg också, slita och släpa, upp och ner, hej och hå.

Vad det nu har med strykandet att göra...jo , jag bär ut mina strukna örngott och handdukar och soltorkar dem så gott det går.

Ut och in igen, hej och hå.

Ser man sig omkring såna där soliga vinterdagar ser man filtar och täcken och mattor på soltorkning överallt, balkongerna är fulla. Det är inte alla som har uppvärmning i husen och fukten är ett stort samtalsämne. Den får skulden för onda ryggar och knän, den marmorerar innerväggar med mögel...

Utanför mitt fönster bryter just nu solen fram, den är välkommen!

Hjälp, nu regnar det igen!