Det var som Katten

[AGGE]

När jag växte upp hade nästan alla människor i byn katt. Katten var en självklar familjemedlem som förutom att förhöja mysfaktorn i hemmet dessutom höll efter ovälkomna gnagare. Att ha hund var inte alls lika vanligt på den tiden och vår familj var inget undantag, vi hade alltid minst en katt på gång. Den katt som jag mest av alla minns var Inte. Ja, hon hette faktiskt så. Inte var en helvit katt och i likhet med många andra vita katter var hon döv. Hon hörde inte, alltså fick hon namnet Inte. Det roliga med Inte var att man kunde hantera henne hur som helst när man lekte med henne. Jag brukade bädda ner henne i docksängen och hon låg snällt på rygg med tassarna prydligt krökta över lakanskanten och spann med halvslutna ögon och den skära tungspetsen stack ut.
Ett stort problem för vår döva katt var när ärkefienden hunden fick syn på henne, då blev Inte oftast inte medveten om faran förrän hunden praktiskt taget flåsade henne i nacken. Givetvis blev kattstackaren panikslagen av skräck och satte sig med blixtens hastighet i säkerhet i första bästa träd eller telefonstolpe. På 50 och 60-talet var luftburna telefonledningar vanligast och vi hade en telefonstolpe precis vid tomthörnan där vår kära Inte satt uppflugen många gånger. Ibland kunde man få ner henne med lock och pock. Ett sätt var att kuta ner till fiskhandlaren ”Folke Fisk” och köpa en sill att locka ner henne med. På den här tiden var min far Vice Brandchef i vår kommuns borgarbrandkår och vid ett tillfälle fick han ett larm om en katt som satt högst uppe på en telefonstolpe vid Håkanssons konditori. Katten hade suttit där tre dagar och jamade hjärtskärande. Far och en brandman körde dit med stegvagnen och blickade upp mot katten varvid far utbrast ”Fan, det är ju min katt”. Ja just det, det var Inte som slog till igen och det var definitivt inte sista gången.
Televisionen kom till Sverige under 50-talet och vår familj hoppade på trenden tidigt, som nummer två i kommunen. Detta var innan svensk TV börjat sända, så inledningsvis kunde vi bara se dansk TV. Hela vardagsrummet var packat av grannskapets ungar när det var Disneyland på tisdagarna. Oj, vad många kompisar man plötsligt hade då! I vår familj har det alltid funnits ett stort intresse för naturprogram och Danmark hade ett bra sådant som leddes av Ingvald Lieberkent med (reservation för stavningen, jag hade inte börjat skolan då). Vid ett tillfälle hade programledaren tagit in en livs levande häger i studion och höll fram en fisk till den. Inte som aldrig visat något intresse för TV-programmen, fick plötsligt fräs under tassarna och rusade fram till apparaten och försökte med en högersving nappa åt sig godbiten. Snopen fick hon retirera med tomma tassar och sin första rejäla bekantskap med statisk elektricitet.
Inte fick ungar emellanåt och den sista katt vi hade var en av hennes ungar, en storväxt grårandig hankatt som vi kallade Rasmus. Ett trist inslag på den tiden var de så kallade ”kattaknyckarna” som satte upp kattfällor och utan en tanke på att det var en familjemedlem dom fångat, sålde de stackars katterna till plågsamma djurförsök i Lund. Det fanns en sådan rälig surgubbe som bodde en bit bort på vår gata och han var inget vidare populär bland oss kattvänner. Rasmus, vår stolta kisse gick i hans fälla och jag vill inte ens tänka på vilket öde denna ovanligt vackra katt gick till mötes. Efter detta skaffade vi hund för att slippa sådana här smärtsamma händelser. I samma veva skaffade min moster och morbror också hund. En dag var moster Emma på besök och hade med sig hunden som hette Pia. I ett obevakat ögonblick smet hunden och av en ödets nyck kutade den in i just kattaknyckarens trädgård. Där hade Pia en trevlig eftermiddag i hönsgården, det är en höjdare att jaga höns för de låter ju så mycket! Den förorättade ägaren fick senare nys om att hunden varit på besök hos oss vid incidenten och ringde upp min mor och höll henne ansvarig för händelsen. Han sa att ”det är för jäkligt, man har tre stackars höns och de ska inte få gå i fred”. Varvid min mor blixtsnabbt replikerade ”ja vi hade en katt en gång och vi hade bara en och den fick inte heller gå i fred”. Gubben utbrast då stammande och fräsande något som lät som ” kärringasludder och slams” och vräkte på luren.

Den ordfighten levde mor på i många år. Hämnden är i sanning ljuv.