Aten av idag

[lugnagatan]

Med buss X95 från flygplatsen tar det lite längre tid än metron , men man ser mer. På öde slätter stod skyhöga reklampelare, av jätteformat, för länge sedan mörkade, men nu hade någon målat några ord , hur dom nu nådde upp, som uttryckte största förtvivlan och maktlöshet.

Känslan var att färden ledde in i ett science-fiction-scenario där alla krig för länge sedan var utkämpade, och några människo-liknande robotar drev omkring bland pyrande askhögar, förstrött avfyrande förgörande strålar med sina stela ögon.



Bussen stannade tidigare, och jag förstod inte vad som var på gång. Sanningen var att den tyska presidenten anlände samma dag, för ett tredagars-besök, och nästa dag skulle parlamentet rösta igenom avskaffandet av en rad statliga organisationer , vilket säkert inte var så populärt. Så det fanns stor anledning för demonstration.




Framme vid syntagma-torget ("konstitutions-torget") var mängder med folk samlade och demonstrations-tåg strömmade till.






Men där omkring syntes nästan inga poliser eller militärer till. Dom tryckte i mängder på den breda boulevarden Vassilis Sofias, som var avspärrad med rader av bussar på tvären. Man får anta att dom inte ska synas framför parlementet , eftersom det kan uppfattas som en provokation.




Det blev verkligen en direkt-konfrontation med Atens heta folkliv, men det var fredliga demonstrationer, och knappt en knytnäve i luften .







Jag har aldrig sett så många verkligen stor hundar som här, och så trötta.




(Den tyska presidenten skulle bl.a. besöka en av dom få överlevande från Auschwitz som återvände till Ioannina. Esthir är nu 90 år och tyckte inte att mötet med den tyske presidenten skulle bli trevligt.
Hon gifte sig senare med en man som lyckades fly från Ioannina och bli krigare i bergen. En dotter utbildade sig till lärare, men emigrerade till Israel. Hon kunde inte komma över hur förolämpad hon blivit av professorn för att mamman var judinna.
Esthir själv blev också mycket komprommeterad av greker som stulit hennes hus, och ägodelar, och vägrade lämna tillbaka någonting, men hon kämpade och stannade kvar i Ioannina, trots att hon skymfades "för att hon inte var död". )


Det bar av nedåt på smalare gator , där det fanns små torg med kaféer.









Där låg också hotellet diskret på en lugn gata mellan nya och gamla staden. (Utsikt mot baksidan. )




(Frukosten intogs på "roof-garden", med utsikt mot Akropolis. )




Det här var över all förväntan, gågator överallt, och översållat med fornlämningar och vackra parker.




Redan första kvällen när jag irrade omkring på dom upplysta gågatorna på sidan av Akropolis (Plaka), fördes jag bort helt oväntat till en bak-gata längre ut, och livet förändrades i en hast. Man konfronteras s.a.s. med sanningen om sig själv och sitt eget liv. Om sanningen på Kreta upplevs som den vassa eggen (mellan liv och död) , så är det smutsen jag fick uppleva här. Vad föredrar man: smusten eller kniven ?
Till denna bakgata fick jag återkomma-.




Nästa dag. Vandring på Akropolis sluttning bl.a. gamla småhus.




Den romerska agoran ( " marknaden " ) . Romarna kopierade den forngrekiska arkitekturen och konsten.




Tills nu har " forum romanun " i Rom varit en favorit, men den gamla grekiska agoran nedanför Akropolis tog priset !






"Stoan " där man träffades och talade och gjorde affärer.






Vad gjorde man i templet ?




Kulturkrocken blir häftig mellan metron och demokratins urpsrungsplats i parken bredvid. Och längs denna fullt med kaféer och tavernor och trevliga människor.




Man fortsätter utför och kommer till torget där loppmarknaden börjar.






Vilka jordgubbar !





Nu börjar vandringen till svenska ambassaden. Olympen.






I en stor park ligger Zappion, normalt en utställninghall, men nu "ockuperat" under greklands ordförandeskap i EU.



Där bredvid finns också den finaste mötesplatsen/kaféet/restaurangen för parnassen i Aten : "Aegli" .


Det var ett mycket trevligt och problemfritt besök i Aten. Den enda incidenten, som skulle kunna ha blivit ett minne för livet, var att ambassaden betalade tillbaka för lite pengar (kostnaden för nytt pass) , vilket jag inte upptäckte förrän på hotellet.
OK. Den lilla stölden kunde jag väl leva med som minne, det är värre om någon på gatan hade tagit från mig utan lov, men jag märkte ingen stöldbegärlighet någonstans.
Men jag blev extra försiktig, sedan ett svenskt pensionärs-par kom upp på ambassaden och förklarade "vi har förlorat allt" ( ! ) .


Den 14:e mars, min födelsedag , blev jag emellertid överraskad då en tjänsteman ringde upp från ambassaden och sa att ett mindre misstag hade begåtts och att jag var välkommen dit igen på ett besök-.

Jag fick pengarna som fattades, och ombads vänta. Då öppnas en dörr och en jätte på två meter kommer ut med ett paket, en present till mig.
Han börjar också tala om ett blått kort, uppehållstillståndet, som jag inte har. Och jag tog emot presenten och lovade att ordna det blå kortet . Mitt passärende fryses tills jag har fått uppehållstillstånd, och jag kanske får tacka att det var mitt födelsedag att det inte blev polisärende.
Bakom diskens glasrutor, stod alla dom i grupp, som hade betjänat mig dagen innan, och strålade som solar !
Det var nästan ofattbart . Det var min födelsedag !

Här rådde den gamla skolan. Jag fick fylla i formuläret för ansökan om medborgarskap, och det var mycket om föräldrarna, när dom gifte sig, och så. Det var helt efter den gamla grekiska byråkratin.

(Jag har varit en gång hos polisen i Chania, och skulle ansöka om uppehålls-tillstånd, dom var inte ovänliga, och det var ingen kö men flickan påstod att jag skulle ha ett grekiskt konto bl.a.
Det kommer jag att vägra. Hellre sitter jag på lant-fängelset vid Agia, där den gamla vännen fångvaktaren och köttstyckaren Sifis arbetar. )


Fortsättning följer : " Botaniska parken och natten i Gazi "