Friheten uppe på bergen

[Fysimera]

Söndagsmorgon. Vi packade bilen och körde längs nationalvägen västerut. Vid Mournies tog vi söderut och passerade Chanias sjukhusområde och började uppstigningen mot Vita bergens norra sluttningar. Målet var att bestiga en ny 2000-meter hög bergstopp.

In i Vita bergsmassivet leder fem olika portar från olika vädersträck. Denna norra rutt har vi vandrat för flera år sedan, några andra portar har blivit mera bekanta, kanske beroende på de stupbranta steniga stigar på denna norra sida. Nu skumpade vi med bilen längs en nästan igenvuxen grusväg upp till 1200 meters höjd. Vägen slutar här. Hundra meter högre ligger Chanias bergsvandrarnas (EOS, Ellinikos Oreivatikos Syllogos) pinkrosa stuga. Den är stängd med lås och bom. Bakom huset finns dock en dörr som är stängd bara med en ståltråd, bakom dörren finns en säng med grovt överkast och två flaskor vatten – i nödfall kan vandraren hitta skydd här.

Vårt mål är idag ett berg med namnet Spathi. Namnet betyder svärd eller sabel – bergstoppens form är faktiskt lite krökt och böjlig. Vi har framför oss inte så många kilometer men uppstigningen är drygt 800 meter rakt uppåt.

Långt nere ser vi solkatter reflekteras i fönstren i Chania, snart efter vi har lämnat stugan ser vi Agioi Theodoroi-ön, halvöarna Rodopou och Gramvousa. I öster smälter den långa sandstranden Petres och Rethymno-staden i solröken.
Från EOS-stugan startar två rutter in i bergen. Den första leder rakt in i hjärtat på Vita bergen via Livadha och Katsiveli betesmarker, förbi herdarnas stenhyddor som heter mitato, till de sydliga bergen. Den andra rutten leder till grottan av Mile på de norra sluttningarna. Vi vandrar längs den första rutten mot berget Spathi.

Terrängen här på norra sidan av Vita bergen består mestadels av lager efter lager av skiffersten som formar en gungande underlag under foten. Högre upp och inne i bergsmassivet härskar kalkstenen, materialet som formas i naturens händer: Vi ser djupa fåror graverad av vattnet, små grottor, stalaktitväggar som ser ut som enorma orgel med höjd mer än tio meter.

Att vandra här tar mycket tid, karta och kompass får vara framme, sista assistenten är gps:t för att inte plötsligt tappar bort alla riktningar. Stigen har försvunnit i stenrasen, på enstaka ställen ser vi halvtrasade stenrös som visar vägen. Att tappa bort riktningar här inne i bergen händer överraskande lätt. Då gäller det bara att ta fram kompassen och låta den visa vart man är på väg, i vilka vädersträck de olika bergstopparna med samma utseende ligger på kartan.

Milo-hunden strosar sina egna rutter, han letar efter ödlor och håller ett öga på fårskockar som beter på bergssluttningen. Vi passerar en stenhydda med runt tak som smälter in i bakgrunden. Under dåligt väder kan man hitta skydd även här. Stenhyddan har en låg dörr, inne i hyddan finns stenlavar längs väggarna, dagsljuset skiner in genom gluggar i det runda taket.

Ännu har vi den sista branta backen utan stig upp till Spathi-bergets topp och där ligger norra kusten av Kreta vid våra fötter. Bergtoppen är bara några meter bred. Vi har utsikten över havet i norr och söderut breder sig Vita bergens toppar och ödemarker som en gobeläng av ljusa och gråa nyanser.
Jag har läst kartor på och vandringsguideböcker om Vita bergen i många år och kanske är det därför jag får denna förnimmelse här uppe på toppar över 2000 meter av att stå på en levande karta: Det som jag ser är bekant för mig, jag har redan varit här, jag känner igen mig i detta, jag är som en del av detta bergsmassiv. I denna upplevelse finns något stort och fängslande. Det får mig att gång på gång klättra upp till dessa toppar trots de svåra stigarna och de branta ändlösa sluttningarna när svetten rinner i ögonen och klättermusklerna ber om vila.
Men vila skall man ha! Vi dukar picknicken på en skraltig bänk på toppen av Spathi. Milo-hunden rullar sig i gropen han gräver för sig, han sover djupt en kvart och är pigg att fortsätta vandringen.

Här uppe har vi under 20 grader varmt. Imorse när vi åkte på havsnivån visade termometern 28 grader. Vandringen upp till toppen tog oss drygt fyra timmar, av den tiden minst en timme gick till att söka stigen och riktningar i stenmarkerna. Vandringen ner tar två och en halv timme och under vägen hinner vi ta en del kort på den kavalkad av små blommor vi ser här uppe, de flesta endemiska.

Solen håller redan på att dala när vi kör hemåt. Inne i oss har vi nya bilder att beskåda. I dessa bilder öppnar sig Vita bergen med ljusgråa och olika vita nyanser, med bergstoppar och obebodda ödemarker där fåren går på bete. Det ända man hör är fårbjällrorna och vinden.


Kretahälsningar
Anna & Olle