Herakleons hemligheter

[lugnagatan]

Om denna stad har jag bara hört negativt på detta forum, vilket naturligtvis väcker nyfikenheten, och intresset att undersöka saken förutsättningslöst.

(Första stället jag råkade hamna på på Kreta var Hersonissos hamn några mil öster om Herakleon, och jag har inget emot att bo där på nytt, kanske då någon av byarna högre upp, t.ex. gamla Hersonissos, från första juni blir det mycket buller om nätterna ,men det är ju våra barn som roar sig, vad är felet i det... jag tycker det är så skrämmande med detta förakt man möter... )

Inget är som att äta frukosten vid Morozini-fontänen i centrum av Herakleon, se på alla människor som passerar, och nu är äntligen bygget klart som verkligen var förfulande för denna fina plats, det är nu ett kommunalt kulturhus, som blev ganska praktfullt.

Bara man tar steget mot Kalokairini-gatan och basar-gatan ser man hotellet El Greco, som nu har haft öppet senaste vintern, och man kan även nu bo där för chocksänkta priser, och blicka ut från balkongen mot Loukoumades-butiken på andra sidan gatan. Annars blir det de dyrare hotellen närmare hamnen. Ibland står en mycket frånvarande man i receptionen, depressionen breder ut sig i dessa tider, men det är något man kan stå ut med . Han brukar glömma allt på en gång och vara i en helt annan värld, men man kan förstå nu, hans far har flyttat in i ett litet kontor ovanpå entr`en , ibland står en kvinna där och hon är raka motsatsen, man blir fullt kompenserad.


På basargatan finns det mysiga vinsjappet -caféet som är ett måste - runt hörnet ligger ett "Patsas" - ställe, som ska ha Patsas varje dag enligt skylten på hörnet, men det gäller tydligen inte längre , men skylten finns kvar, som vanligt.

Om man inte orkar sitta still för länge ligger bara några meter bort det äldsta och minsta gubbkaféet. Det är bara att slå sig ned. "Tjock-korven" kommer och lägger sig hos mig. Hon rusar bara upp någon gång ibland och stöter omkull en knähund med koppel, eller jagar en mopedist, och kommer och lägger sig igen. Det är inte lätt att jämt leva i smeten och vara så populär. Hon har funnit den tryggaste platsen på jorden.

Georgious brukar springa förbi med stort leende , nu hade han kommit över någonting som han hade i kassar, ett handtag här och ett där, duka av ett bord i förbifarten, och snart har dagen ordnat sig...

Visste ni att det finns ett gamla stan i Herakleon ? Det kan vara svårt att upptäcka, det ligger diffust i ett stråk från söder mot norr, väster om centrum, men det är lätt att uppmärksamma nu p.g.a. ett renoveringsprogram. Om man tar den livliga Kalokairini-gatan från Morozini-fontänen västerut, mot den södra busstationen, passerar man Moni Karioditissa, vilken har blivit en trevlig gågata efter renoveringen.

Framme vid stadsmuren kommer man till den södra busstationen (bussar till Matala m.fl.). Den består bara av en parkeringsplats och biljettförsäljningen äger rum i ett kafé. Mycket trevlig. Här mittemot kan man ta in på hotellet Castello där man bara får korrekt bemötande, här blev jag lite paff första gången, för de hade dragit från mitt kontokort direkt vid bokningen, nästa gång kom dock portieren ihåg mina klagomål och lät mig betala kontant som jag brukar göra. Och priserna är chocksänkta här också. Jag fick ett rum nu för 47 euro, normalpris 110. Mycket fin skybar med stor kall Carlsberg-öl på fat för 3,8 euro. Där kunde man se hur stora uppnosiga färjor kom in med hög fart vid solnedgången. Och där serverades även frukosten.

Härifrån finns det pittoreska smågator , fritt från trafikbullret, som löper rakt ned mot havet. Man kommer bl.a. ned till Kretas Naturhistoriska muséum, verkligen värt ett eller flera besök. Modernt och stort, och mycket att göra för barnen. Bl.a. finns en jordbävnings-simulator. Det ser ut som ett klassrum. En film börjar visas och golvet börjar att röra sig som vid riktiga jordbävningar, bl.a. som vid den senaste jordbävningen i Japan.

På kvällen är det många kaféer och restauranger öppna i området runt Morozini-fontänen, mycket folk, men man behöver bara söka sig bort från detta på en gågata österut mot turistinformationen och det arkeologiska muséet, så förirrar man sig straxt in på gränder med ett virrvarr av eleganta barer och kafféer, kanske lite längre ut något mer äkta och folkligt . Ja ,man kan säga att det går i vågor med det äkta , å ena sidan, och exploateringen av de mänskliga värdena,å den andra, konkurrensen är ju fri, och det är bara att surfa på vågen...

Från Morozini-fontänen , i motsatt riktning, en gågats-backe parallellt med Kalokairini, ligger också en del pubar och annat ( och längst ned Rea, som var mitt första övernattningshotell i Herakleon, lite lyhört och enkelt, men det fungerade för enstaka övernattningar ) . Nu var jag ändå trött på detta välkända och försvann in på en mörk gata där det var helt tyst, och såg att det lyste i ett hus. Bakgården var helt fönsterfikus-dominerat, där blev jag garanterat den äldste gästen , men det var en kväll med många ungdomar ute, och jag kände mig genast yngre efter en stund, och blev bjuden på ett glas av huset när de märkte att jag började fumla med pengarna och skulle gå. Gården inramades av Knossos-röda pelare, och fönsterfikusen var ett gigantiskt träd med stammen säkert upp mot 80 cm i diameter. Rekord ! Det ni hemmafruar ! Och en lång trätrappa upp till övervången med toaletterna . Längre in en tung bar som bara lystes upp av röd julgransbelysning.
Det var bara en kort bit tillbaka till hotellet längs Kalokairini-gatan .

För de som vill försöka hitta fönsterfikus-stället kommer jag ihåg att gatan heter Andreou Kriti. Lycka till !