Rönnerdahl och vi andra

[Monica P]

Min generation kan en väldig massa texter till sånger som vi hörde ideligen på den där tiden då radion var vårt huvudsakliga medium för musik. En del poppar upp i de mest väsensskilda sammanhang, och somliga vill inte ge sig av utan snurrar runt , samma slinga, som på en repad grammofonskiva.

Jag har goda minnen av Evert Taubes texter även om jag inte förstod vad han menade alla gånger. Skrämde väl korna ibland när jag klämde i med Carmencita eller om ranchon i Guatemala.

Om jag har det jobbigt blir det sista versen av Rönnerdahl som dyker upp i minnet: hur han klarar skivan kan ingen förstå... och kan Rönnerdahl så kan jag.

Senaste dystra tankarna kom när jag läste om en gammal kvinna i Sverige som sköter sin sjuke man och som har otillräcklig hjälp. Hon är i gott sällskap- hur många är vi som har ansvaret för någon annan, både kroppsligen och på annat vis?

Helt otroligt att somliga står ut; jag har exempel från bekantskapskretsen som samma gamla kvinna i Sverige skulle tycka synd om (och uppskatta att hon i allafall får viss hjälp från kommunen) .

Men Rönnerdahl höjer min moraliska nivå där han valsar över ängarna i nattskjorta och blomsterkrans.

En annan variant : min man och jag åker till stan på moppen sent på kvällen för en birra eller ouzo och mezé. Det känns som att smita hemifrån, jo, det är ju det vi gör, faktiskt. Sitter och ser på folklivet, som så här års har lugnat ner sig avsevärt. Musik från någon servering längre bort, lite lokalt folk som tar farväl av sommargästerna, några turister som väntar på båten till Kos, bekanta som hejar och stannar för en pratstund på sin kvällsvolta. Sen åker vi hem igen och sitter på den stilla verandan.

Då känner man att blodtryck och stressnivå har gått lååångt ner .

Hej Rönnerdahl!