Tankar kring granatäpplena

[Monica P]

Apelsintid, ja, men jag har en korg med granatäpplen kvar, den står på verandan, den totalt -av-min-man-belamrade-med-allt-möjligt-verandan.

Varvade med tidningspapper i den stora lövkorgen (ofta sovplats för några katter) sparar jag där en massa "rodia" och tar in några i taget.

De som verkar övermogna kastar jag direkt över till hönsen som går på tomten nedanför huset,de gillar att picka kärnor. De som ser någorlunda bra ut tar jag in för att äta.

Det är nu mina funderingar börjar.
-De här fina: Lite hårda, torra skal, kompakta, släta. -Ingen garanti att de är fina invändigt!
- De här fula: skal med skrovliga partier, ful färg, knöliga- men de kan vara perfekta inuti.

Som folk ungefär.
Eller inte.

De flesta är lite både-och, där har man en egenhet hos rodia, de kan vara alldeles förstörda kärnor på ett parti, men alldeles intill, bakom en tunn skiljevägg, är de felfria och goda.

Som med folk alltså.
Eller inte.

Jag tar gott om tid på mig, snittar runt med en vass liten kniv kring nordpolen och sydpolen, gör några longitudiella grunda snitt och bryter försiktigt isär frukten. Kärnorna har fantastiskt fina färger, kan vara djupaste rubin/granatrött eller rosa, lite silvriga, och det syns inte utanpå vad man hittar inuti.

Som med folk alltså.
Eller inte.
Tja.

Pill, pill trillar kärnorna ner i skålen och sen äter vi med sked och spottar kärnorna. Ingen frukt man äter med grace precis, det blir lite slabbigt. Men gott.