Parélasi...

[Monica P]

-alltså parad, som vanligt här idag. Det är en lite ålderdomlig vana, kanske det finns på andra ställen än i Grekland, inte vet jag, men här fuskar vi inte. Två nationella dagar och en tredje för Dodekanesa.

En lärare jag känner med vänstersympatier tycker att det är en bedrövlig påminnelse om diktatur och militärstyre. En annan god vän njuter av blåsorkestern och de vackra nationaldräkterna och missar inte ett enda tillfälle. Vi andra är väl lite mittemellan- det är folkfest och inte så allvarligt med diciplinen numera.

I morse for jag ner till Pothia tidigt för jag hade lite ärenden att uträtta. Redan från kurvan där man ser stan såg jag att folk började samlas, massor av flaggor, parkeringen vid hamnen nästan full.

Jag ställde moppen på en bakgata och gick en sväng, samma gjorde hundratals människor, gick fram och tillbaka på hamngatan som var avstängd för biltrafik. Finklädda mammor, lätt desperata pappor, barn i alla åldrar som vimlade runt, de som skulle paradera i folkdräkt eller med den utstyrsel som visar vilken skola man tillhör. Kaféerna blev snabbt fullsatta.

Jag hittade ett flertal bekanta och en bra plats att vänta på att kaoset skulle bli ordning. Det tog tid, för en rikspolitiker var försenad. Under tiden hade lärare och ledare ett svettigt göra att hålla ordning på uppspelta barn.

I min hörna slapp jag höra på tal och sånt, och slutligen kom paraderandet igång. Först dom pyttesmå förskolebarnen i folkdräkt, hur söta kan småungar bli egentligen...sen led efter led av allt större barn. Applåder från oss, särskilt för en kille som har svårt att gå men som kämpar på med sin rollator i full fart.

Sist kom en fotstampande militärgrupp med vapen på axlarna. Det är dom som ska försvara oss när turken kommer. - Några tonårsgrabbar i min närhet hejade på sina äldre kompisar bland militärerna...lite avund tyckte jag mig förnimma.

Sen var det slut, men jag köpte mig en bägare med loukoumades med honung och kanel och strosade runt ett tag och träffade ännu fler bekanta.

En otroligt fin vårdag fick vi , det kändes som en belöning efter den regniga vintern.