Öluffa är livet

[Bluesea]

”Varför är det inget annat än öluffning i Grekland i skallen på dig?” frågade min kompis mig en sommar för några år sedan. Då satt vi söder om Disney World i Florida. Varför vi satt där? Jo, jag lyckades få syn på en restaurang som hette ”The Really Really Greek Taverna” när vi åkte förbi. Ja, och sedan var det så klart kört.

Jag har frågat mig själv detta åtskilliga gånger. Det är lätt att svara sol, hav och blå himmel, men det ligger på ett annat plan. Jag skulle vilja börja med att svara: doften. Tänk när du kliver av den ofta dieselstinkande båten för första gången i år, går över landgången och andas in djupt. Förutom själva doften från havet, får du nästan alltid en förnimmelse av timjan, kåda och någon blomdoft du inte känner igen.

Sedan hör du glada greker hälsa dig med ”Kalimera” och ”Yassos”. Du hälsar leende tillbaka, makar ryggsäcken tillrätta, och vandrar in mot byn. När du kommer fram till första tavernan, kastar du ryggsäcken på en stol, och dig själv på en annan. Det är nu allting egentligen börjar. Upplevelser som kommer att kittla alla dina sinnen, plus nyfikenheten på nästa ö. Ägaren trollar fram ett fat med några stora feta svarta oliver och en näve pistagenötter. Ett immande glas med kallt vatten kommer också fram, och sedan lämnas du ifred. Du är ju gäst, och vill du inte ha något mer så slipper du. Vattnet tar slut på två minuter, och du använder en stor del av ditt grekiska ordförråd när du beställer en öl: ”Mia bira, parakaló”. Snart har du en flaska öl framför dig tillsammans med ett nytt glas, modell större. Efter en njutningsfull klunk börjar du se dig omkring.

Fartyget du kom med håller redan på att lämna hamnen under stort ståhej. Bilarna, som snällt väntade på kajen, har nu kört ombord. De var fullastade med stora tomater, vattenmeloner och en mängd andra frukter som odlas på ön. Bilarna som lämnade fartyget är lastade med så mycket och med så varierade saker ett de verkar kunna fylla ett medelstort varuhus. Förutom mat och dryck kommer bilar fullastade med cementsäckar, bräder och till och med en cementblandare. Stolar, bord och garderober vinglar osäkert på flaken. IKEA verkar vara ett okänt begrepp. Allt är mycket underhållande. Blicken vandrar vidare, och du får syn på en smal gränd. Husen är helt vita förutom blå dörrar och fönsterluckor. Ett tiotal katter sitter och tittar intresserat på när en fiskargubbe rensar sina gula nät. Han är klädd i en mörkblå overall, och en gigantisk keps är nedtryckt på huvudet. Du ser bara hans näsa och grå mustascher, och du hör att han nynnar på någon okänd grekisk melodi.


Åt andra hållet, lite längre upp i gatan, finns en affär. Skylten med ”Supermarket” över dörren är bredare än hela affären, men du vet att där inne finns ungefär allt du behöver. De där kryddstarka små lammkorvarna du minns från förra året trängs i kyldisken tillsammans med nytillverkade fårostar och hemmagjorda vinbladsdolmar. Den lokala ouzon, som inte finns att köpa någon annanstans, passar perfekt till.

Du tar några klunkar öl till och börjar omedvetet le. Du känner solen bränna på dina vrister, och du lutar dig tillbaka så att ditt huvud svalkas av skuggan från vinrankorna som fungerar som tak.

Du reser sig själv men är aldrig ensam. Nu, till exempel, har en av katterna från gränden fått syn på dig och kommer fram till ditt bord. Han tigger inte utan sätter sig lugnt och tittar på dig. Ägaren kommer ut, sätter sig på huk och börjar klia katten bakom örat. Båda ser ut att tycka lika mycket om det. Eller alla ni tre förresten, eftersom du inser att just nu, just i detta ögonblick, kan ingenting bli bättre.