#1
|
||||
|
||||
Väntar
När jag jobbade, för länge, länge sen, var det inte så ofta jag väntade på något, det fanns sällan några pauser mellan allt som hände. Ja, kanske nån gång när bussen var försenad , eller när man missat en träff (inga mobiltelefoner, kommer du ihåg)...
Som pensionär äger jag ju min tid, inbillar mig i alla fall det, och fenomenet väntan har fått fast form. Inte mig emot, jag blir aldrig otålig, möjligen lätt irriterad tills jag kommer ihåg att det inte är någon idé, det går inte fortare för det. Greker har en speciell inställning till tid. Det finns liksom två sorters tid: den ena, oändlig, när man ska träffa någon eller gå på ett möte eller äta eller prata eller bestämma sig för något. En annan sorts tid när man sitter bakom ratten eller styret och har fordon eller trafikljus framför sig, då blir det brått! Jag väntar på att det ska bli morgon, bara jag och tupparna vakna. Jag väntar på att få stöka undan frukostsmulorna. Jag väntar på banken. Jag väntar på telefon från barnen. Jag väntar i hamnen på någon vän som kommer. Låter det trist? Inte alls! Det finns ljud att lyssna till, folk att titta på, ben som gillar att vila, skugga och kall dryck att avnjuta, SMS att skicka. Sitter man en stund på favoritstället hinner hälften av öns befolkning passera förbi, och många hälsar. Just nu väntar vi på sonen som kommer med bil och som inte gör sig någon brådska. Vi får små meddelanden vartefter och känner oss som medresande, för vi har åkt den där vägen åtskilliga gånger. Senast badade han i Raches, en bit från Volos. Så väntar jag på en svensk kvinna som kommer för att göra en insats i flyktingmottagandet. Veckan därpå kommer en bekant fråm Rodos. Sån väntan är enbart trevlig och ger noteringar i en veckoalmanacka som annars är tämligen tom. Vi pensionärer har det allt väldigt bra! |
|
|