Er man i Ierápetra 2015, oktober

[Ylva A]

Oktober månad hade sommartemperatur ända till den 23:e. Lågtrycksbanorna kring Medelhavet brukar gå från Spanien via Italien och sedan vika mot nordost och blöta ned fastlandet redan i september. När hösten nalkas blir lågtrycksriktningen rakt österut. Vi två hade planerat en kort silverbröllopsresa den 22-25, men när väderprognoserna lovade regn och åska under flera dagar, fick vi raskt ändra våra planer. Typiskt! Den 20:e tog vi bilen till Sitía, på andra sidan ön, för att fira lite extra, se andra vyer, möta andra människor och uppleva kretensiskt stadsliv. Sitía är på avstånd en vacker stad. Levande året runt och liksom Ierápetra inte översållad av turister. När man vandrar i gränderna, ser man dock många gamla obebodda hus och stängda affärer, vilket tyder på att många under åren lämnat staden.

Det hade Níkos på Taverna Náto gjort. Han hade lämnat familjetavernan för ett liv som kock i Leichester. Vi behövde ju lunch, när vi var framme och den lilla tavernan vid färjehamnen kände vi till sedan förut. Som de enda gästerna fick vi en lång grekisk pratstund med honom, i väntan på att mamman skulle laga klar den Béckri mezé vi beställt. Pappan hade genomgått en stor magoperation och sonen hade nu återvänt för att driva företaget vidare. Glad över att vara hemma, men naturligtvis med oro över hur pengarna skulle räcka för familjen på fyra generationer. En trevlig pratstund i den 30-gradiga värmen.

Hotellet Itanos med läge i centrum nära strandområdet gav oss fin utsikt både mot hav och stad. Under de två kvällarna var det Champions League-fotboll. Efter oúzo med mezé på ozerían ”Me rakí” tillsammans med hustrun, blev jag frisläppt av henne för att uppleva fotbollen. Hon gick upp på rummet och virkade (tror jag). De två kvällarna visade stora kontraster. Den första kvällen spelade Olympiakós och matchen visades på duk framför många grekiska män bakom bord med mängder av mat och rakiflaskor. Jublet när Olympiakós gjorde matchens enda mål var gränslöst, förstärkt av de ungdomar som såg matchen i det nya Olympiakóshuset intill. Följande kväll var det familjer som åt på ouzerían, men det var bara jag som var intresserad av fotboll med Zlatan och Ronaldo. Det var tur att matchen var mållös, annars hade jag fått jubla ensam. På kvällarna fick dock ett gäng lösdrivande hundar stryka runt bland matborden för att tigga. Jag kände genast likhet med de tiggare, som inte finns i Sitía men i Sverige. Längst ner i hierarkin, vädjande till de som har mat eller pengar. Ibland kan det kännas som de tiggande tar över, som en hund vid strandtavernan i vår by. Den fick vandra fritt bland gäster och ut och in i köket. När vi påpekade, att vi inte ville ha hunden där maten lagades, fick vi svaret att de inte klarade av att köra bort den. Sitíatrippen var härlig, staden har en lugn och skön stämning.

Efter resan kom det oväder som man förvarnat om. Det varade bara under ett dygn med endast 10 mm regn, vinden vände dock till hård nordlig, nätterna blev svalare och från den 26:e var hösten ett faktum. Det innebär c:a 20 grader på dagen och 16 på natten.

Under mina första år i Grekland hade jag en stark önskan att se hur det såg ut i grekernas bostäder. Det fick jag göra hos Nikos, som nybliven husägare, vid semifinalen i fotbolls-VM Sverige-Brasilien 1994. Det såg väl inte så mycket annorlunda ut jämfört med i Sverige. Köken var likartade, men här fanns många väldigt gamla foton ovanpå de bruna skåpen i vardagsrummen. Sedan dess har vi besökt många. Nifikó har t.ex. ett spartanskt grovkök med öppen spis och gasolkök med endast 2 plattor. Dessutom finns ett modernt kök med elspis och stort matbord med plats för alla i familjen. Det används bara vid högtider.

Efter Nifikós veckolånga sjukhusbesök i Heráklion var hon sängliggande under en vecka. Sedan kom hon långsamt upp på benen igen med en påse för urinen. Då fick vi förklaringen till sjukdomsbilden, som hon inte hade lyckats förklara för oss. Den 27:e togs påsen bort, så snart är hon förhoppningsvis OK igen och Manólis inte längre så bekymrad.

För många, många år sedan frågade Manólis mig, vilket parti jag tyckte var bäst. Jag visste då ingenting om grekisk politik, men sa så småningom: ”Pasok”, eftersom jag kände till Papandréos svenska bakgrund. I flera år retades han med mig för detta. Nu är partiet snart bortglömt av anhängarna och det är väl partiets gamla åsikter också. I Sverige ändrar partierna liksom här sina ståndpunkter och politik i parti och minut. Vem kan man lita på? Det känns inte kul att komma till ett hemland som också står i brand. Jo, för att träffa barn och barnbarn och återse staden, som nu har ett allsvenskt fotbollslag. Lite annat också!

Bonussonen Akram förser oss med fisk och med pitabröd. Han har målat husen ut- och invändigt i de närmaste byarna under hela vår- och sommarsäsongen. Det var ju en kall och fuktig vinter som kräver ytförbättringar. Han hade hoppats, att han skulle vara utan jobb i oktober, för att helt kunna ägna sig åt sin stora hobby, fiske! Det var inte förrän den nordliga vinden kom i slutet av månaden, som han kunde börja fiska från morgon till kväll. Hemma i Kashmir hade han aldrig fiskat, utan han hade lärt sig tekniken genom att titta på andra. Under våren hade han målat vårt hus invändigt men vägrat ta emot betalning, varför vi hade med ett nytt haspelspö avsett för kustfiske och långa kast. Av oss fick han spö, som han fick glädje av. På fiske kan ingen spöa honom. Andra har gett honom spö på annat sätt. Han har jobbat åt andra utan att få betalt. I grannbyn Ferma gjorde han en stor renovering för 5 år sedan i ett kafé mot en betalning på 350 €. Han har fortfarande inte fått betalt. Trots upprepade telefonsamtal, besök och löften har pengarna uteblivit. Vår taktik blev: Vi åker dit tillsammans och dricker oúzo, påminner om och minskar skulden. Alltid något eftersom pengarna ändå uteblir. En gång var oúzon inte drickbar och Ylva konfronterade ägaren. ”Ni har fått den bästa och dyraste oúzon” sa han och visade en vacker flaska, troligtvis av ryskt ursprung. Vad gör man inte för att behandla Akram (längst ner på den sociala trappan) illa och själv tjäna några euro extra! Mafioso!

Kostas, som serverar på ”Posten”, frågade hur kírio Jánnis mådde. ”Kalla mig inte för kírio (herr) Jánnis, säg bara Jánnis”, sa jag. ”Du är väldigt mycket kírio Jánnis för mig”, blev svaret från 30-åringen. (Gammal man). Men följande gång sa han:”Jáso (hej) Jánni!”

Kortnotiser
Grannen Gegórgios har 8 tunnor vars innehåll skall destilleras, men i år får sonen Arístos med söner ta över jobbet.
Tamariskerna ser smutsiga ut så här års, men det beror på att de blommar nu.
Månadens frukter är granatäpplen samt päron och äpplen från Lasíthi. De första apelsinerna dyker också upp.
Den 28:e var det nationaldag och parad på ochi-dagen. Dagen efter var det stor demonstration i Heráklion gällande den dåliga ersättningen för lantbruken. Ett stort antal butiker i Ierápetra var stängda av sympati.
Det tar en månad för gurka och tre månader för tomater från plantsättning till skörd. 1 kg gurka betalas nu med 0,20 € per kilo.
Vid en tavernakväll i byn lämnade de sista turisterna restaurangen och den 5-årige sonen till ägarparet sa högt och tydligt: ”Kaliníchta, maláka”. Han åkte omedelbart in i köket och fick en åthutning. Han fick inte komma ut förrän en halvtimme senare helt oförstående. Maláka är ett av de grövsta svärorden i grekiskan, men som man lär sig redan i förskolan.

Jag säger inte maláka till er, utan på återhörande. Använd inte ordet om du turistar i Grekland!

/Jannis