Gröt

[Monica P]

Vi kan ju inte bara prata om sjukdomar. Det finns ju allt möjligt annat i världen, till exempel gröt.

Som många av min generation är jag uppfödd på gröt. Hederlig, rejäl, mättande gröt, oftast av kornmjöl- det var den som dög till att ätas uppstekt nästa dag-eller av havregryn, mannagryn, risgryn, ibland potatismjölskulgröt...inte så ofta rågmjöl hos oss. Slätgröt av vetemjöl räknades inte som mat.

Förgylldes gärna med lite lingonsylt eller socker, någon gång myltsylt eller annan delikatess, hallonsylt, vinbärssylt, en klick honung, en grop med smör i-och så fet mjölk från gårdens bortskämda fjällkor.

Är ni med? Underbar kvällsmat alltså...men sex dagar per vecka?

Så när jag småningom fick eget hushåll bestämde jag mig för att slippa diska grötkastruller och övergick till moderna flingor och liknande.

Tills barnen kom. Åter till grötgrytorna. På sjuttiotalet var det populärt med halvfärdig röra-ihop-gröt på pulver, stackars barn. Måste dagens barn genomlida samma elände?

Jag har läst någonstans att gröt är världens vanligaste mat. Har man bara en kastrull, en eld och lämpliga ingredienser blir det gröt till familjen, hirs, majs, tapioka,ja otaliga sorters sädesslag och annat krossbart lämpar sig.
I och med att man kokar den dödas bakterier samtidigt.

Och nu, med vår gamla Jaja, kokar jag gröt igen, men i en kastrull som är lätt att diska, och med intressanta saker i, som russin, solrosfrön och annat. Hon kan äta en jätteportion och mår uppenbarligen bra på grötfrukosten.

En gårdfarihandlare som hette Amerikanska Andersson kom ibland till vår gård i Jämtland, och han sa alltid till den motsträviga fyraåringen: Var tapper i grötfatet! Det blev ett ordspråk hos oss.