En färd till ancient Krani

[Åsalov]

Ingen visste det då. Men långt, långt senare visade tideräkningen att det hela tog sin början sjuhundra år innan år noll.

Då samlades ett gäng Kranibor som vanligt i kvällningen. Det var stilla. Cikadorna hade ännu inte påbörjat sin öronbedövande mono-, dia- tria- och panalog. Vilket betydde att hellenerna befann sig i början av juni. De satt i en vid ring, utspridda under trädet de kallade ”livsträd”. När liv och död samsades som tvillingar om människans kropp, kunde skuggan från livsträdet fälla avgörandet till livets fördel.

Marken var stenig och trampad hård. En solbränd, stark och övertygande Krani-man tog till orda i ett entusiastiskt utbrott och gestikulerade med armarna som för att övertyga skeptikerna (han visste vilka de var, en av dem delade bädd med hans syster. En tråkig typ men systern verkade nöjd. Måhända hade han fler ansikten än det surmulna han dagligen visade upp.)

”Hör ni”, utbrast han och brydde sig inte om att man gastade åt honom att tiga. Han var som alltid omöjlig att stoppa. Kanske var det också denna envishet som fick byn att samlas runt hans ord så ofta. Och förmågan att ge dem stolthet genom hoppet om mera rikedomar. ”Ska vi inte slå till och bygga en hejdundrande mur, en mur som ingen annan någonsin sett maken till och som kommer att stå kvar hela framtiden”?

En mur? Var han alldeles galen? Hade han tullat på det sista av förra årets överjästa dryck? Hade sötman från hustruns läppar bedövat hans förstånd? Krani-borna (män, förstås, kvinnornas göranden försiggick inom en egen sluten grupp) lade fram det ena förslaget framför det andra, i form av påståenden som för att få honom att inse det tokiga. Några skrattade. Några såg betänksamma ut. En get bräkte. En mur! Vad menade han?

”Vi bygger en mur om vår stad, vårt område, våra hem! Vi bygger en mur för att visa hur rika och mäktiga och starka vi är! Vi bygger en mur som står emot bävningar och regn, sol och torka, översvämningar och jordskred. Vi bygger en mur mot framtiden!” Han fann ingen hejd på visionerna.

”Men”, invände hans svåger (han var inte känd för att vara särskilt listig heller). ”Hur ska vi ta oss ut om vi bygger en mur?” Geten bräkte högre och fick svar från några avsides getinnor.

”Dummer”, fnös hans systers bror. Den gyllengula hunden skällde som för att instämma. ”Vi är ju på insidan och bygger”!

Tvåtusen år senare tar vi bilen från Argostoli, rundar Koutavos-buktens mjuka udde efter ett varv i den ena av öns tre rondeller och följer vattnet i en svag men envis stigning. Solen rusar som vanligt upp fort om morgonen, ivrig att bestråla och tycks nu ha fastnat i ett läge som jagar bort alla skuggor. Vinden korsar svalkande bilens insida. Trafiken är bitvis ganska tät och takten som en rocklåt från 70-talet.

Snart kommer vi till den T-korsning som skiljer agnarna från vetet bland bilförare. (Det innebär att den som första gången ska klara den 180-gradiga svängen i ett 10-gradigt uppförslut utan att se vad som väntar, i regel får motorstopp.) När vi får grönt ljus tar vi svängen vant och grekiskt.
Högre och högre för oss vägen upp på kullen och bakom oss anar vi hela bukten med Argostoli i behagligt ljusrosa nyanser möta havsblått glitter. Men vi tittar förstås framåt. Strax har vi kommit upp på kullen som planar ut mot en platå. I fjärran framför växer nya bergkullar, klädda i gröna nyanser från mörkt till ljust. Vi omges av olivträd och avgränsade hagar för mindre spannmålsodling.

Den officiella byggnaden till vänster med myndig ton är bilbesiktningen. (Här, på ”landet”, ser den ut som ett utropstecken och påminnelse om den fortgående kampen mellan statens krav på ordning och grekernas tradition av småskaliga lösningar.) Lätt indragen från vägen erbjuder en Agroboutiqe sitt utbud av lokalt producerade varor, olja, honung och oliver. Det ser inbjudande ut men idag har vi ett annat mål i sikte. (Och honung har vi i massor hemma, både efter besöket hos biodlaren veckan före och förstås efter flera resor runt om på ön.)

Vi missar dock avtagsvägen till höger, bredvid Dinas Apartments i ett rosa hus. Skylten som pekar mot det gamla Krani (”Ancient Krani”) har för längesedan dolts av buskaget.

Med hjälp av bevakande insatser från några grävande män vänder vi på vägen. De viftar avvärjande till ankommande bilar, och manar oss att ”Pame, pame”. Vi tackar dem med leende grekiska.

Det är visserligen en asfalterad väg vi kommer in på, men stötig och avvisande, som om ägarna till de stora villorna här medvetet försökt avskräcka eventuella besökare. Vi ger inte tappt utan anpassar farten och hinner också nyfiket beskåda några av de större husen. Vi vet att Panagis har ett ständigt pågående bygge här, på ägor sedan lång tid tillbaka och snart ser vi det sträcka sina ben och tak mot himlen. Det kommer att bli stort, säger vi till varandra. Just nu saknar det visserligen väggar och den gråskrovliga cementkonstruktionen ger intryck av både förfall och framtid samtidigt.

Men som Panagis brukar konstatera är det just nu ”natural aircondition”, vilket är ”the best, eh”. (Som många äldre greker, sparar han på el som länge var dyrt och därför lever han i ständigt mörker efter nio på kvällen och med alla dörrar öppna i sin studio.) Ska han någonsin färdigställa det för att själv flytta hit? Vi tvivlar. Panagis trivs bäst med och bland människor och här medger knappast umgänget några sådana spontana möjligheter.

Strax bredvid passerar vi ett välhållet och fint litet kapell med instruktioner över ingången som berättar om vilken helig person det är helgat åt. Vi hinner inte se – bokstäverna är snirkligt utformade som för att anknyta till den gamla grekiska som ingen längre förstår.

Växtligheten tätnar från sidorna. Asfalten tog slut här. Men grusvägen är använd och snart möter vi en annan hyrbil. Vi vinkar glatt på varandra innan dammolnen omsveper oss. (En gång hyrde vi en öppen jeep i tron att det var listigt att fara runt i…)

Solens strålar bleker färgerna. Studsar från vägytan, dallrar till och reflekterar sig själva. Ljuset är vitt. Vi krymper ögonen, skrynklar huden för ökat skydd (kanske också fler fina linjer ristas just nu som tecken på vishet eller bara flykt undan strålvåldet?) och kisar för att uppfatta skuggan från en samling träd, där bilen ställs och en fotvandring vidtar.

Det är varmt, ja. Det är tyst. Det är helt stilla. Vi följer resterna av en mindre mur, lagd av människohand. En get bräker. Snart svarar någon och när vi kommer in i en större olivlund hör vi röster. Vi stannar. Ser oss omkring och tolkar landskapet. Vi ser muren löpa över kullarna, långt bortifrån, närma sig oss och göra ett uppehåll precis där vi står. Vi vänder blicken mot andra hållet och där fortsätter den. Just här och nu framstår muren som byggd av de enögda jättarna. Vi förstår de många århundraden av tvivel på mänsklig ansträngning som tillräcklig för ett sådan insats. Cykloperna lämnade dessutom sitt visitkort. Muren kallas fortfarande ”Cyclopean wall” och ett bättre bevis än så finns väl inte?

Blocken är stora och perfekt anpassade i de två till tre kvarvarande lagren. Men en oregelbundenhet fångar vårt intresse. Alla block är inte rektangulära. Eller kvadratiska. För första gången ser vi polygonala former i en mur. Det är triangelformade block, så väl utmejslade att de efter tretusen år utgör en imponerande anblick. Muren byggdes under flera hundra år och under denna era växlade tekniken från den polygonala till den form vi nu
känner, kvadratens eller rektangelns.

Den blågrå kalkstenen är lokal. Vi följer muren en bit upp på en stig som sett sig betrampas av tusentals steg. Solen följer vår väg. På toppen av kullen öppnar sig världen. Muren sträcker sig som en slingrande markering genom landskapet, från kulle till kulle och på dess utsida böljar sig landskapet ner mot havet. På dess andra sida skyddar den dalen med sin grönska och löften om skördar.

Vi är tysta och hör vinden berätta om sina syner. Om hur hellenerna som inte visste att de var hellener, utan en del av de fyra städer som dominerade Kefalonia i tretusen år och som byggde en mur för att värna sig mot de yttre hoten. Om uppoffringar, skavda händer, till det yttersta pressade muskler och briljanta ideér för att hugga och transportera de tunga blocken. Vi ser hålen i stenarna, som minner om hur de lyftes upp och bars på träbalkar. Vi ser rester av vakttorn. Vi hör en get bräka. Och tar oss ned bland skelettstenar som skjuter upp i hotfulla vinklar från stigen.

Männen under olivträdens skuggor pratar, skrattar och hälsar på oss. Getterna skramlar, luktar och är tusenårigt ointresserade av oss. Vi slår ut med armarna och utbrister ”Oreia! Kala!” och männen jublar. Någonstans finns nedärvda minnen i deras sinnen från den grupp som för tusentals år sedan kom överens om att bygga en mur mot framtiden.

Tankfulla vandrar vi tillbaka till skuggan och bilen.