Minnenas sju oliver

[Kalimera]

Jag åt (bland annat) sju oliver till lunch idag. Då drog jag mig till minnes en grej från min tid som brevbärare. En av mina kvinnliga kolleger kom från Turkiet och hon tog ofta med sig exakt sju oliver till mig, hon sa att i Turkiet sas det vara bra för hälsan. Jag åt med glädje förstås.

Jag berätta detta för Camilla under lunchen, och då började vi prata om vår tid som brevbärare, och som alltid när vi gör det så var det med glädje, för vi gillade verkligen det jobbet, ja hela Posten faktiskt. Vi kom också in på hur vi fick våra jobb som brevbärare.

Så här gick det till när jag fick mitt jobb:

Jag var arbetslös efter en långresa i Grekland och behövde ett jobb. Min kära bror, som var brevbärare i Göteborg, sa att jag borde kontakta Posten. Sagt och gjort, jag ringde upp Postkontoret på Folkungagatan i Stockholm och frågade om de sökte brevbärare. Svaret var ja, och jag var välkommen på en intervju på fredag. När fredagen kom gick jag nervöst dit och fick träffa en Postman (Krageus) Jag hade med mig mitt usla betyg från grundskolan och ett intyg från min senaste arbetsplats. På den tiden fanns inga CV som ni förstår.

Så här gick anställningsintervjun till:

- Välkommen Jan, eller ska vi kalla dig Janne, sa Kragge.

- Säg Janne du, sa jag, och prasslade nervöst med mina papper.

- Jag ser att du har betyg med dig Janne, men jag behöver inte titta på dem, jag har bara en fråga att ställa, sa Kragge.

- Jaha, sa jag.

- Har du dömts för ekonomisk brottslighet någon gång Janne?, sa Kragge.

- Ehh. Nej, svarade jag.

- Bra Janne! Kan du börja på måndag?, sa Kragge.

- Ehh. Ja, svarade jag.

På måndagen gjorde jag mitt första pass som brevbärare.

Så kan det gå när oliverna är på.