Makronissi eller Amorgos, det är frågan...

[Kalimera]

Igår kväll satt jag på min balkong och bläddrade i en nylånad bok och smuttade på ett glas ouzo. Det var Amorgianskt vackert. Det var Amorgianskt rofyllt. Det var Amorgianskt trolskt. Ibland tittade jag upp från boken för att se hur lång tid det var kvar innan solen gick ner. Även solnedgången upplevde jag som Amorgiansk.

Men jag var inte på Amorgos, jag var på Makronissi (Μακρύνησί), en ö som ligger långt från Grekland, men trots att ön inte ligger i Grekland så är det en mycket bra ö. Det kan förstås bero på att jag bor på Makronissi.

Att jag inte var på Amorgos både visste och såg jag. Det fanns till exempel inga höga berg i horisonten. Men dimman fanns där, och är det någonstans jag har upplevt dimma så är det på Amorgos. För Amorgos är inte bara ”Det stora blå”, ibland är Amorgos ”Det stora grå”, och det ”Det stora grå”, är lika vackert som ”Det stora blå”. Amorgos är nämligen alltid vackert, oavsett väder.

I fantasin var jag alltså i Grekland. I fantasin var jag på Amorgos. I fantasin var jag i Katapola. I fantasin satt jag på balkongen i rum nummer 5 på Eleni On The Beach (tidigare Eleni Rooms) i Katapola. Jag tänkte: är min längtan till Grekland så stor att jag ser Grekland överallt. Nej, så kan det ju inte vara... Eller?




Skopelitis på väg till hamnen på Makronissi.

Jag tittade återigen upp från min bok, sippade på min ouzo och lyfte blicken mot horisonten, och utbrast: What the duck! Där kommer ju Skopelitis! Jag ÄR i Katapola på Amorgos! Sedan insåg jag att det var en hägring, att jag hade kisat för mycket med ögonen, att jag hade längtat för mycket. Kanske hade jag druckit för mycket ouzo? Nja, det kan man (nästan) aldrig göra.

Hur som helst så var jag i Katapola på Amorgos i några minuter, och jag var sååå tacksam för dessa minuter, trots att jag satt på en balkong på Makronissi.

Så kan det gå när längtan efter Grekland är på.




Skopelitis på väg till hamnen i Katapola på Amorgosi.